Inlägg publicerade under kategorin fåglar 77

Av xenia alpkut - Onsdag 27 juni 00:00

   

 

Flamingor

 


Flamingor[1] (Phoenicopteridae) är en familj med stora vadande fåglar som lever i grunt salt eller bräckt vatten.

Utseende och fältkännetecken


Alla arter har långa ben, mycket långa halsar och en kraftig näbb som är vinklad nedåt i en vinkel som nästan är 90°. Deras fjäderdräkt är till stora delar rosa eller rödaktiga hos de adulta fåglarna och gråaktig hos de juvenila. Deras rosa fjäderdräkt kommer av karotenoider som är en grupp ämnen som fåglarna får i sig via djur- eller växtplankton. Dessa karotenider bryts ned till pigment av enzymer i levern.[2] Källan till dessa karotenider varierar beroende på art, och resulterar i olika färgmättnad i fjäderdräkten. Flamingor vars diet är blågröna alger har mörkare färg än de som får i sig i andra hand, från djur som i sin tur lever av blågröna alger.[3] Individer som inte får i sig dessa karotenider får inte en rosa, eller rödaktig fjäderdräkt utan förblir gråaktig som ungfåglarna.


Utseende och fältkännetecken



Alla arter har långa ben, mycket långa halsar och en kraftig näbb som är vinklad nedåt i en vinkel som nästan är 90°. Deras fjäderdräkt är till stora delar rosa eller rödaktiga hos de adulta fåglarna och gråaktig hos de juvenila. Deras rosa fjäderdräkt kommer av karotenoider som är en grupp ämnen som fåglarna får i sig via djur- eller växtplankton. Dessa karotenider bryts ned till pigment av enzymer i levern.[2] Källan till dessa karotenider varierar beroende på art, och resulterar i olika färgmättnad i fjäderdräkten. Flamingor vars diet är blågröna alger har mörkare färg än de som får i sig i andra hand, från djur som i sin tur lever av blågröna alger.[3] Individer som inte får i sig dessa karotenider får inte en rosa, eller rödaktig fjäderdräkt utan förblir gråaktig som ungfåglarna.

ANNONS
Av xenia alpkut - 13 juni 2017 12:45

                


Kolibrier (Trochilidae) är en stor familj av mycket små seglarfåglar som förekommer i en rad olika typer av biotoper över stora delar av den amerikanska kontinenten. Det finns cirka 320 olika arter, bland dem världens minsta fågel, bikolibrin (Mellisuga helenae), som bara är 5 cm lång och väger 1,8 gram. Kolibrier lever huvudsakligen på nektar och leddjur, och har en extremt hög ämnesomsättning. Många arter sänker därför sin kroppstemperatur betydligt under nätterna för att spara energi.


Utseende

Kolibrier finns uteslutande i Amerika, de flesta i speciellt i Syd- och Mellanamerika, men vissa flyttande arter finns så långt norrut som Alaska.


Flygteknik


Kolibrierna har en utmärkt flygförmåga och gruppen har utvecklat ett antal distinkta flygtekniker som gör att de kan flyga framåt, vertikalt upp och ner, och som de enda fåglarna även baklänges.[1] De kan även "stå stilla" i luften med hjälp av en ryttlande teknik. Dessa flygtekniker, tillsammans med det faktum att många arter är mycket små, gör att de ibland påminner mer om insekter än om fåglar. Kolibrier håller en mycket hög vingfrekvens med upp till 80 vingslag i sekunden.[2] Större arter har generellt lägre vingfrekvens medan mindre arter har högre frekvens. Vingfrekvensen skiftar också inom arten beroende på vilken flygteknik som individen nyttjar för tillfället.[3] Flyghastigheten kan hos vissa arter uppgå till över 50 km i timmen.[4]


Föda

Kolibriernas föda består av nektar och leddjur.[5] De äter en relativt stor mängd föda varje dag – vissa arter äter så mycket som åtta gånger sin egen kroppsvikt.[6] Många kolibriarter är specialiserade på att ta nektar från specifika växtarter - fågelns näbb och blommans form har genom evolution anpassats för varandra.[5] När fågeln sticker ned sin näbb i blomman och fångar upp nektarn med den räfflade tungan så fastnar pollen på fågeln som genom att föra det vidare till andra plantor pollinerar växten.[5] Utöver nektar utgör leddjur, främst insekter och spindlar en viktig del av födan.[5] Hos vissa arter, eller under vissa perioder utgör leddjur den främsta energikällan och vissa arter lever långa perioder utan att suga nektar.[5]


Systematik


Tidigare har kolibrierna ibland placerats i den egna ordningen Trochiliformes men idag placeras de i ordningen seglarfåglar (Apodiformes) tillsammans med seglare. Familjen kolibrier är mycket stor och omfattar över 300 arter fördelade över fler än 100 olika släkten, som i sin tur är inlemmade i någon av de två underfamiljerna Phaethornithinae och Trochilinae. Den senare omfattar de typiska kolibrierna, och rymmer också flest arter.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolibrier

ANNONS
Av xenia alpkut - 25 maj 2017 11:29

 

 

Påfågel (Pavo cristatus) är en fågel i familjen fasanfåglar.[2] Det är den mest spridda av de två arterna inom släktet påfåglar och den är en populär parkfågel runt om i världen då den utmärker sig genom sina vackra färger och spektakulära förlängda stjärttäckare.[3][4]


Utseende

Påfågeln hör till de största arter bland hönsfåglarna och den är kraftigt byggd. Till skillnad från hos grön påfågel, är hönorna och tupparna mycket olika varandra. Hanen blir mellan 1,1 och 1,25 meter lång och har utöver detta förlängda stjärttäckare som blir 1,2 till 1,3 meter långa. Honan är något mindre och blir cirka 95 cm lång och saknar förlängda stjärttäckare. Av världens alla fåglar är påfågelhanen den som har de längsta stjärttäckarna.[5]

Den har för sin storlek ett mycket litet huvud som saknar fjädrar på sidorna. Den har inte någon kam utan istället ett antal förlängda fjädrar som sticker upp från huvudet. Vingarna är korta och rundade, med sjätte handpennan längst. Stjärten är platt och består av 18 pennor. Hanen får sin adulta dräkt under det tredje levnadsåret.

Den adulta hanens huvud, hals och frambröst är purpurblå med guldgrön glans. Ryggen är guldgrön och metallglänsande, och bröstet samt magen är svartaktiga och skimrar i grönt. Hanens förlängda övre stjärttäckare, som är mycket längre än stjärtfjädrarna, är försedda med lysande, trefärgade fläckar som ser ut som ögon. Stjärten kan resas upp med starka muskler och bredas ut som en solfjäder. Den stora solfjädern fungerar som ett ornament, det vill säga ett fysiskt attribut som är en belastning men som signalerar för det andra könet om individens hälsa och kondition och därmed indirekt om dess genetiska kvalitet. Hanen har även sporre på sina klor.

Honan är till största delen brungrå. Skuldror och vingar är delvis spräckliga i svart och grått. Hals och bröst är gröna och det senare har vita fjäderspetsar. Stjärttäckarna saknar ögonfläckar.


 

 https://sv.wikipedia.org/wiki/P%C3%A5f%C3%A5gel



Av xenia alpkut - 10 april 2017 00:00

    



Kolibrier (Trochilidae) är en stor familj av mycket små seglarfåglar som förekommer i en rad olika typer av biotoper över stora delar av den amerikanska kontinenten. Det finns cirka 320 olika arter, bland dem världens minsta fågel, bikolibrin (Mellisuga helenae), som bara är 5 cm lång och väger 1,8 gram. Kolibrier lever huvudsakligen på nektar och leddjur, och har en extremt hög ämnesomsättning. Många arter sänker därför sin kroppstemperatur betydligt under nätterna för att spara energi.


Utseende

De flesta kolibriarter har prunkande färger samt en metallglänsande fjäderdräkt. Kolibrier har ca 1000 fjädrar, och hos många av arterna är fjäderdräkten mycket färggrann, detta gäller särskilt hos hanarna. Näbben är aningen böjd och är hos varje art anpassad för att just de blommor som besöks. De varierar i storlek från 5 cm (bikolibrin) till 20 cm (jättekolibrin). Den normala kroppstemperaturen för en kolibri är 39,5–45,0 grader CelsiusÄgget som kolibrin lägger väger 1/5 av den fullvuxna fågelns vikt.


Utbredning

Kolibrier finns uteslutande i Amerika, de flesta i speciellt i Syd- och Mellanamerika, men vissa flyttande arter finns så långt norrut som Alaska.


Flygteknik

Kolibrierna har en utmärkt flygförmåga och gruppen har utvecklat ett antal distinkta flygtekniker som gör att de kan flyga framåt, vertikalt upp och ner, och som de enda fåglarna även baklänges.[1] De kan även "stå stilla" i luften med hjälp av en ryttlande teknik. Dessa flygtekniker, tillsammans med det faktum att många arter är mycket små, gör att de ibland påminner mer om insekter än om fåglar. Kolibrier håller en mycket hög vingfrekvens med upp till 80 vingslag i sekunden.[2] Större arter har generellt lägre vingfrekvens medan mindre arter har högre frekvens. Vingfrekvensen skiftar också inom arten beroende på vilken flygteknik som individen nyttjar för tillfället.[3]Flyghastigheten kan hos vissa arter uppgå till över 50 km i timmen.[4]


Föda


Kolibriernas föda består av nektar och leddjur.[5] De äter en relativt stor mängd föda varje dag – vissa arter äter så mycket som åtta gånger sin egen kroppsvikt.[6] Många kolibriarter är specialiserade på att ta nektar från specifika växtarter - fågelns näbb och blommans form har genom evolution anpassats för varandra.[5] När fågeln sticker ned sin näbb i blomman och fångar upp nektarn med den räfflade tungan så fastnar pollen på fågeln som genom att föra det vidare till andra plantor pollinerar växten.[5] Utöver nektar utgör leddjur, främst insekter och spindlar en viktig del av födan.[5] Hos vissa arter, eller under vissa perioder utgör leddjur den främsta energikällan och vissa arter lever långa perioder utan att suga nektar.[5]

 

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolibrier

 

 

 

Av xenia alpkut - 10 april 2017 00:00

 




Sångsvan (Cygnus cygnus) är en mycket stor vit andfågel som tillsammans med knölsvanen och mindre sångsvan är de enda häckande svanarna i Palearktis. Den är Finlands nationalfågel.


Utseende och läte


Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen med en längd på mellan 140 och 160 centimeter och ett vingspann på 205 till 235 centimeter. Trots detta framstår den som smäckrare än knölsvanen. Den håller oftare halsen rak till skillnad från knölsvanens ibland s-formade halsföring. Den triangelformade näbben, som är längre än knölsvanens, fortsätter ut från den sluttande hjässan och ger huvudet ett mycket spetsigt utseende. När den simmar håller den stjärten, som är kortare än knölsvanens, nedsänkt horisontellt mot vattenytan.

Den adulta sångsvanen ter sig än vitare än knölsvanen och näbben är mot näbbroten klart gult medan näbbspetsen och nederdelen av näbben är svart. Det gula når nedanför näsborren. Den har ett större gult fält på näbben än vad mindre sångsvan (Cygnus columbianus) har.

De juvenila fåglarnas fjäderdräkt är gråbrunvita och näbben är svart och vitgul med ett lite anstrykning av rosa. Den anlägger vit fjäderdräkt under sommaren av dess första levnadsår eller tidigt på våren under dess andra levnadsår. Den isländska populationen vitnar oftare tidigare än den fenoskandiska populationen.

Den kan utstöta ett högt, trumpetande läte, i grupper om tre eller fyra toner när den flyger. Ljudet från vingarna är ett tystlåtet svischande till skillnad från knölsvanens kraftiga sjungande vingslagsljud.[2]

För hybrider: se knölsvan

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Sångsvanen häckar i arktiska regioner av Eurasien från Island i väster till Kina i öster. Den är en flyttfågel och flyttar till öppna vatten i östra Asien, södra Skandinavien och nordvästra Europa. Delar av population som lever på Island övervintrar i Storbritannien och på Irland medan den västra populationen är stannfåglar, precis som en mindre population i norra Norge.


Islands population har historiskt ibland behandlats som en egen underart vilken beskrevs första gången 1831 som C. C. islandicus av Brehm.[3] Även trumpetarsvanen har tidvis behandlats som underart ti ll sångsvanen.[4]

 


https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5ngsvan

Av xenia alpkut - 10 april 2017 00:00

 


Papegojfåglar (Psittaciformes) är en ordning inom klassen fåglar.


Papegojfåglarna är pantropiska i sin utbredning. De utmärks av stort huvud, kort nacke samt starka fötter med två tår framåt och två tår bakåt, vilket möjliggör klättring och fasthållande. Den större, krokiga övernäbben är fästad i skallbenen. Många arter inom ordningen är färggranna. Merparten av papegojfåglarna är trädlevande i olika stor utsträckning och äter frön och frukt. De kan angripas av papegojsjuka, en zoonos.


Ordningen består av cirka 350-370 arter.[1][2] Många är starkt utrotningshotade och elva kända arter har dött ut under historisk tid.[2]Många arter kan upprepa ord och till och med räkna.



https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Papegojfåglar.

Av xenia alpkut - 10 april 2017 00:00

 


 

 

Kejsarpingvin (Aptenodytes forsteri) är den största och tyngsta nu levande pingvinarten och är endemisk för Antarktis. Hanen och honan är lika såväl till fjäderdräkt som storlek, vilken uppgår till cirka 120 centimeter. De väger i genomsnitt mellan 22 och 37 kg. Ryggdelarna är svarta och skarpt avgränsade från den vita buken, det blekgula bröstet och de bjärt gula öronfläckarna. Liksom alla pingviner saknar den flygförmåga, har en strömlinjeformad kropp och vingarna stela och tillplattade till fenor för ett liv i havet.

Fisk utgör huvuddelen av dess föda, som även kan omfatta kräftdjur, såsom krill, och bläckfiskar. När den jagar kan kejsarpingvinen befinna sig under vatten i upp till 18 minuter, och dyka till ett djup av 535 meter. Den har flera anpassningar för att underlätta detta, däribland ett hemoglobin med ovanlig struktur som gör att den fungerar vid låga syrenivåer i kroppen. Den har solida ben för att reducera barotrauma (en sjukdom beroende på snabba tryckändringar) och förmåga att minska sin ämnesomsättning och stänga av oväsentliga organfunktioner.

Arten är kanske mest känd för de långa förflyttningar de adulta fåglarna gör varje år för att para sig och utfodra sin avkomma. Kejsarpingvinen är den enda pingvinen som häckar vintertid i Antarktis. Den vandrar 50 till 120 km över isen till häckningskolonier som kan omfatta tusentals individer. Honan lägger ett enda ägg, som ruvas av hanen medan honan återvänder till havet för att söka efter föda. Föräldrarna turas sedan om att söka föda i havet och ta hand om ungen i kolonin. Livslängden är normalt 20 år i naturen, men observationer tyder på att vissa individer kan uppnå 50 års ålder.


Taxonomi

Kejsarpingvinen beskrevs 1844 av den engelske zoologen George Robert Gray, som bildade släktnamnet (Aptenodytes) från klassisk grekiska a/α "utan" pteno-/πτηνο- "fjäder" eller "vinge" och dytes/δυτης "dykare".[2]Artepitetet gavs till den tyske naturforskaren Johann Reinhold Forsters ära. Forster åtföljde kapten James Cook på dennes andra Stillahavsresa och namngav officiellt fem andra pingvinarter.

Tillsammans med den likartat färgade, men mindre kungspingvinen (A. patagonicus) är kejsarpingvinen en av två nu levande arter i släktet jättepingviner. Fossila fynd från en tredje art (A. ridgeni) har hittats från sen pliocen, omkring tre miljoner år sedan, på Nya Zeeland.[3] Studier av pingviners beteende och genetik tyder på att jättepingvinerna är ett basalt släkte, det vill säga att det är avskilt från den utvecklingslinje i släktträdet som innehåller alla de andra nu levande pingvinarterna.[4] Studier av mitokondriellt DNA och DNA från cellkärnor tyder på att denna åtskillnad uppstod för omkring 40 miljoner år sedan.[5]

 

Utseende, läte och anatomi

En vuxen kejsarpingvin kan bli upp till 122 cm lång och kan väga från 22 till 37 kg, beroende på var i reproduktionscykeln den befinner sig. Både hanar och honor förlorar mycket vikt när de ruvar ägg och föder upp ungar.[6] Liksom alla pingvinarter har den en strömlinjeformad kropp som gör att den möter litet motstånd när den simmar, och vingar som har utvecklats till stela, platta fenor.[7] Tungan har bakåtriktade hullingar som hindrar att bytesdjur flyr när de fångats.[8] Honor och hanar är lika i storlek och färgning.[6] Den vuxnafågeln har djupsvarta dorsala fjädrar, som täcker huvudet, hakan, halsen, ryggen, den dorsala delen av fenorna och stjärten. De svarta fjädrarna är skarpt avtecknade från den ljust färgade övriga fjäderdräkten. Underdelarna av vingarna och buken är vita, vilket övergår i blekt gult på den övre delen av bröstet, medan öronfläcken är klargul. Den övre halvan av den 8 cm långa näbben är svart, och den undre halvan kan vara rosa, orange eller lila.[9] På juvenila fåglar är öronfläckarna, hakan och halsen vita, medan näbben är svart.[9] Ungarna brukar vara täckta med silvergrått dun och har svart huvud och vit mask.[9] Det förekommer, mycket sällsynt, färgavikelser hos kejsarpingvinen. Bland annat observerades 1997 en unge med helvit fjäderdräkt, som dock inte led av albinism utan någon annan form av färgavikelse.[10] Ungarna väger omkring 315 gram vid kläckningen och blir självständiga när de uppnått cirka 50 % av den adulta fågelns vikt.[11]

Från och med november bleknar kejsarpingvinens mörka fjäderpartier och blir brunare före den årliga ruggningen i januari och februari.[9] Ruggningen är snabb hos denna art jämfört med hos andra fåglar och tar bara omkring 34 dagar. Fjädrarna blir synliga på huden efter att de har vuxit till en tredjedel av sin totala längd, och för att reducera värmeförlusten sker detta sker innan den tappar sina gamla fjädrar. De nya fjädrarna tränger sedan ut de gamla innan de växer färdigt.[12]

Kejsarpingvinens genomsnittliga årliga överlevnadsfrekvens har uppmätts till 95,1 %, och den förväntade livslängden är 19,9 år. Samma forskare uppskattade att 1 % av de kejsarpingviner som föds möjligen kunde uppnå 50 års ålder.[13] I kontrast till detta överlever endast 19 % av juvenilerna sitt första levnadsår.[14] Därför består 80 % av kejsarpingvinpopulationen av adulta fåglar på fem år eller mer.[13]



https://sv.wikipedia.org/wiki/Kejsarpingvin#/media/File:Emperor_penguins_(1).jpg

Av xenia alpkut - 21 mars 2017 18:45

 


Pingviner (Spheniscidae) är den enda familjen inom ordningen pingvinfåglar (Sphenisciformes) som omfattar ett antal arter som alla lever på södra halvklotet (med undantag för galapagospingvinen), huvudsakligen i södra polarområdet (Antarktis). Pingvinerna skiljer sig anatomiskt markant från andra fåglar, bland annat kännetecknas de av att de inte kan flyga och istället använder de sina tillbakabildade vingar när de simmar och dyker. Familjen omfattar sex släkten, sjutton arter och ett antal underarter. Den största pingvinarten som är känd från fossil är Anthropornis nordenskjoeldi som mätte dryga 165 centimeter och levde för cirka 40 miljoner år sedan.[1]


Pingviner skiljer sig anatomiskt från andra fåglar. De saknar vingpennor, och kan inte flyga. Vingarna liknar snarare sälfenor, och används i första hand för att simma. Fjäderdräkten påminner också om sälpäls, då den är mer hårlik än andra fåglars fjäderdräkter. Huden är fet och avsöndrar en olja som fettar in fjädrarna, vilket utgör ett gott skydd mot kylan både i vattnet och på land. Skelettets konstruktion utmärks av lång bål och korta lårben. Lårbenen sitter längre bakåt än hos de flesta fåglar precis som hos lommar, och pingvinens ryggrad är mycket rörlig.

De har platta skelettdelar i armar och händer, vilkas leder bara kan röra sig uppåt och nedåt, och inte i sidled. Det ulnara handlovsbenet är mycket stort, och fingrarna består av en till två falanger och de saknar tumme. Mellanfoten utgörs av tre ben som växer samman först i vuxen ålder. Baktån sitter samman med de andra tårna med hud. Jättepingvinernas luftstrupar är delade på längden med en skiljevägg. Stjärten är antingen mycket kort, och består av tjugo eller fler fjädrar, eller mycket lång och bestående av tolv till sexton fjädrar.

De har mycket god hörsel. Synen är anpassad till att fungera under vatten, varför de på land är närsynta.


Värmereglering[ 

Pingviner håller en kroppstemperatur på 38 °C och de är regionalt heteroterma då de har en annan temperatur i ben och vingar än i resten av kroppen. Blodkärl i ben och vingar fungerar som värmeväxlare och håller kvar värmen i kroppen och detta gör benen och vingarna kalla. Fotens hudtemperatur på en pingvin som står på isen kan vara så låg som 0 °C. De är isolerade av ett rejält späcklager under hudens yta men även deras fjäderdräkt, där fjädrarna är stela, kapslar in luft som fungerar som isolering. Denna luft är så väl inkapslad i fjäderdräkten att den finns kvar när fågeln simmar under vatten.

Ett annat sätt de har för att hålla värmen är att de står tätt ihop i stora klungor. De fåglar som finns i mitten värms då upp och slipper vinden. Efter ett tag byter de plats så att de som stått längst ut får komma längre in i klungan.





https://sv.wikipedia.org/wiki/Pingviner

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5
6
7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se