Inlägg publicerade under kategorin 6 Kent

Av xenia alpkut - 1 mars 2017 11:15

          

 

Gjorde succé – men är missnöjd med världen

Kent vann dubbla priser på årets Grammisgala.

Trots sitt succéår, och sista tid tillsammans, är de missnöjda med 2016.

– Det var ärligt talat ett jävla skitår på många sätt, säger Markus Mustonen.


För allra sista gången syntes Kent ihop som band. Gruppen har under 2016 ägnat sig åt sin stora avskedsturné och upplöstes den 17 december.

På Grammisgalan fick de ta emot två priser. Dels vann de i kategorin ”årets rock” men även i ”årets album”. Framgångsreceptet sammanfattar gruppen på följande sätt:

– Det är hårt arbete, säger Sami Sirviö till Nöjesbladet.

Fick stående ovationer

När gruppen fick ta emot sitt första pris höll de ett tacktal där de påtalade att det nu var den allra sista gången de befinner sig i den här konstellationen.

– Vi har gjort en resa där vi gjort slut med varandra 27 gånger. Det innebär att vi fortfarande har väldigt många kvar att tacka, sa Jocke Berg från scenen.

Tacktalet visade sig dock bli den näst sista gången gruppen stod på scen tillsammans. När de fick ta emot kvällens andra pris fick de stående ovationer av publiken.

– Jag skulle bara vilja passa på att tacka mina kamrater i orkestern som vi brukar kalla dem. Utan dem så hade ja inte haft det här livet och jag hade nog inte varit så lycklig som jag är och det man kan säga är väl att om vi klarar av att göra den här grejen som klarar vem som helst det. Tack”, sa Jocke Berg från scenen.

”Ett skitår”

Även om bandets sista år tillsammans varit ett succéår anser de att det hänt mycket tråkigt år 2016.

– Själva avslutet blev ju mycket bättre än vad vi hade tänkt oss. Men globalt, i resten av världen, var det ju katastrof, säger Sami Sirviö.

– Det var ärligt talat ett jävla skitår på många sätt. Det var mycket som hände. Många dog och det var idioter överallt. Det var bättre förr, helt enkelt, säger Markus Mustonen.


– Jag skulle bli förvånad om 2017 blir sämre än 2016, säger Jocke Berg.


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/KJLdX/kent-var-ett-javla-skitar

ANNONS
Av xenia alpkut - 19 december 2016 11:48

http://www.resume.se/nyheter/artiklar/2016/12/19/fonus-kent-annons-vacker-kanslor-hos-fansen/



Fonus tackade av Kent med en annons om sorg och saknad. Det har rört upp känslor i sociala medier. Marknadschefen Peter Göransson förklarar hur de tänkte.

I gårdagens DN hade begravningsentreprenören Fonus en helsidesannons som tackade av Kent, vilka hade sina avskedskonserter i helgen. 


"Går det att jämföra sorgen efter ett rockband med sorgen efter en människa? Nej, egentligen inte. Sorg kan inte mätas, precis som kärlek inte kan mätas. För de är olika sidor av samma mynt. Möjligen är det en smula tröst när vi sörjer. Att vi har fått vara med om något dyrbart" står det bland annat i annonsen. 

De skriver också:
"En del saker överlever också döden. Vi slutar inte älska en människa i samma stund den slutar andas. Och vi kan fortsätta lyssna på musiken även om bandet inte finns kvar".

Fonus tilltag har fått en hel del reaktioner i sociala medier. 
"Snyggt, relevant och vackert av Fonus" skriver digitala experten Deeped StrandhTwitter. Många hyllar texten, medan andra tycker att det är ett tvivelaktigt grepp: 

"Annonsen gör döden till något trivialt. En billig poäng som skjuter varumärket i sank. Typ min farfar dog igår. Trist, själv missade jag tunnelbanan. Om Fonus inte respekterar döden, hur kan de då förvänta sig att deras kunder ska respektera dem?" undrar Håkan Olofsson, varumärkesexpert på Caboma, i Facebook-gruppen "Reklamsnack". 

Fonus marknadschef Peter Göransson säger att de alltid får mycket reaktioner när de kommunicerar. 
– Vi vet att vårt varumärke väcker mycket känslor. Vi hanterar nästan 25 000 begravningar varje år. Samtidigt vill vi få livet att bli mer nyanserat och visa på vikten av att våga prata om att sorg kan uppstå på många olika sätt. Det är förstås inte att jämföra med sorgen vid ett dödsfall.
– Vi gör en varumärkesresa. Vi är oerhört förknippade med det vi sysslar med. Men vi vill göra en förflyttning och finnas med mer i livet. Döden är en del av livet.

Vilka reaktioner har ni fått?
– Vi har inte summerat allt. Men det har varit överväldigande positivt. Många tycker att det är spännande att vi lyfter temat kring döden och sorger på sättet vi gjorde. Många tycker också att texten var finstämd. Annonsen har väckt mycket känslor.

Har ni fått någon negativ respons?
– Nej, det har vi inte. Någon har frågat hur vi tänkte, men inget värre än så. Vi vet att vårt varumärke väcker mycket känslor. En del kan bli upprörda, särskilt om man själv nyligen har blivit drabbad. Men det är viktigt för oss att våga prata om de här frågorna

Hur ser du på risken att det framstår som att ni jämför Kents avsked med döden?
– Jag tror att den risken är liten. Läser man texten framgår det tydligt att vi inte drar den parallellen. Vi skriver att sorgen har olika nyanser. Men med vårt varumärke finns alltid en risk att kommunicera, men det är viktigt att vi finns med.

Varför valde ni Kents konserter som ett tillfälle att kommunicera Fonus varumärke?
– En anledning är att Kent är en av de grupper vars musik ofta önskas på begravningar. En annan är att de så tydligt har tagit avsked, men att musiken kommer att leva kvar. Det kan vara en tröst för de som drabbats.

Byrån som ligger bakom annonsen är Kärnhuset.

ANNONS
Av xenia alpkut - 19 december 2016 11:36

http://www.expressen.se/noje/sa-bra-var-kents-sista-spelning-nagonsin/



En sista kväll (lördag) med tårar av både glädje och sorg.

En musikalisk avslutning som det bara att att böja huvudet inför.

Kent lämnar presens med fulländad värdighet.

Konserten får



Så var ska man börja bena upp avskedet?
Är det i slutet, när fyra medelålders killar från Eskilstuna står i ett lätt snöfall av konfetti, håller armarna om varandra och långsamt nickar: "vi gjorde det"?
Eller är det tidigare under spelningen när de på scen fungerar som en enorm vågbrytare till bilderna på skärmarna, under en magnifik version av "Stoppa mig Juni (lilla ego)"?
Det är svårt att inte här nämna de enorma LED-skärmarna uppe på scen.
Kents avskedsturné handlar inte bara om Kent. Det handlar aldrig bara om bandet på den här nivån. Avskedsturnén handlar lika mycket om att presentera en helhet, om ljud och ljus som tar över sinnena. Och det handlar förstås om kontakten med publiken.
Tidigare under turnén har Jocke Berg sagt att de känner sig skyldiga sina fans så mycket. Kent är inte skyldig oss något alls. De visar på Tele 2 hur man med stor respekt kan sätta punkt för ett halvt livsprojekt i total samklang med sina närmaste vänner på andra sidan staketet.
Kanske borde man börja där, när det till slut inte finns kvar några ord för en tårögd Jocke Berg under presentationen av sina bästa vänner och sig själv, innan en fulländad "Utan dina andetag" tar vid. Eller kanske i "Socker", där Kent till slut vågar gå så nära U2 att de gör sin egen "Where the streets have no name".
Eller så börjar man berättelsen om när Kent lämnar presens några timmar tidigare, mitt i ett begravningsfölje på Götgatan.
Vajande småflaggor, tårfyllda ögon och ett svagt ljud av trummor.
För även om Kent efter 26 år på lördagen till slut står still för gott innebär det inte att berättelsen om Kent är över.
Jag gick i den svarta paraden med min dotter. Hon upptäckte Kent för bara några månader sedan. För henne och många andra längre fram har resan bara börjat.
Ordet som genomsyrar hela dagen och som jag till slut fastnar för är ändå värdighet.
Hur de väljer att köra in i mål med fulländad värdighet intakt.
Till slut, när det inte finns många ord kvar, återstår bara två saker kvar att säga:
Tack som fan, förstås.
Och kom inte tillbaka nu.

Av xenia alpkut - 18 december 2016 11:57

       

 

   

 

En plats i solen är den svenska gruppen Kents nionde studioalbum[1] och släpptes 30 juni 2010.[2] Den 14 juni släpptes de två första singlarna från skivan, Gamla Ullevi och Skisser för sommaren, digitalt.[3] Nästa singelsläpp skedde 8 oktober, spåren Ismael/Varje gång du möter min blick som blev tillgängliga både digitalt och som CD-singel.


Av xenia alpkut - 18 december 2016 11:00

http://www.expressen.se/noje/recensioner/de-hyllas-som-hjaltar--finns-inget-att-invanda/


 




LINKÖPING. De kanske inte är för alltid, men Kent är fortfarande där.

De har fortfarande drivet, hungern - och, framför allt; ambitionerna.

Premiären av avskedsturnén pekar ut en tydlig riktning för bandets sista kapitel.

Hjältarna vinner till slut.

Det är ingen jordskredsseger eller överkörning.

Emellanåt är det till och med rätt knackigt. Som så ofta när det finns ett plustecken mellan "Kent" och "turnépremiär". Det brukar ta ett tag innan de får alla pusselbitar på plats.

Med det sagt - det är inte direkt så att premiären är i närheten av att köra i diket någon gång.

Den stora frågan inför avskedsturnéns första konsert var framför allt låtlistan. Skulle det bli en retrotripp? Skulle de beta av sin "Best of".

Varken eller.

Inget av de fyra nya spåren som bandet gav ut förra veckan hittade in i låtlistan. Ingen låt från debuten fick någon kärlek.

I stället baserar Kent den här turnén på de låter de själva känner "är kent".

  • ÐVi bestämde oss för att bara spela sånt som vi verkligen, verkligen älskar, säger Jocke Berg tidigt in i konserten.

Sentida materialet i fokus

Inga pliktskyldiga nummer alltså, bara ett utsökt urval från huvudpersonerna själva. Helt befriat från floskler.

Med andra ord är det det sentida materialet som, som vanligt, får stå i fokus. Sista studioplattan "Då som nu för alltid" väger tungt och ger energi till showen.

Låtarna från i våras funkar förträffligt. De understryker ännu en gång Kents förmåga att vara relevanta, in i det sista. Oviljan att hemfalla till nostalgi, utan att för den skull dissa sitt förflutna.

Men i slutändan är det tre andra moment som definierar konserten.

LED-väggen. Har någon svensk artist någonsin haft en lika maffig backdrop som Kents 5-delade widescreenkonstruktion? Maybe baby, men det är aldrig någon som presenterat en snyggare. Projektionerna, gjorda av Indio, är vrålsnygga konserten igenom. De kompar ljuset och ljudet lika smakfullt som Depeche Modes ikoniska Anton Corbijn-grafik och lika effektfullt som U2:s futuristiska "360"-föreställning. Det är makalöst ambitiöst.

Dansnumren. Bandets första distade turnéer känns som att de hände i en annan tid, i en annan galax. Framför allt under konsertens mittdel, där Kent lyfter fram sin lätt besynnerliga men väldigt effektiva discorock med förtjänst. Showen tar steget från en arenarockupplevelse till ett blixtrande dansgolv på en sofistikerad sekund.

Extranumren. Konserten är ovanligt lång för att vara Kent, men extranumren kommer ändå plötsligt. Å andra sidan är de av monumental karaktär. Finalen, som inleds någonstans i den vackra avslutningen av "Utan dina andetag" är vansinnigt snygg. När den känslomässiga urladdningen nått sin kulmen, när de gothfärgade dysterkvistarna gjort den symboliska "Den sista sången" helt klädda i vitt, avslutar de med att dela ut röda rosor till publiken. Kanske har Kent aldrig släppt garden så mycket tidigare.

När de sedan går av scenen hyllas de som superhjältar.


Det finns inget att invända mot det.



Av xenia alpkut - 17 december 2016 13:00

 

Näst sista kvällen någonsin och det börjar bli känslosamt på riktigt.
I alla fall för Kent.
Jag vågar knappt tänka på vad som kan hända i kväll.


Det är bara en konsert kvar nu. Men redan den här näst sista kvällen märks det på Kent att det är speciellt. Jocke Berg får samla sig flera gånger när han ska försöka säga något till publiken och blickarna mellan bandmedlemmarna talar sitt tydliga språk:
Om lite drygt ett dygn finns inte det här längre, hur ska vi klara av att förhålla oss till det?

Det brukar ju annars vara i publiken som de största emotionella stormarna äger rum på en Kent-konsert men det tar de facto ett ganska bra tag innan hela arenan verkligen är på fötter.
Får jag gissa blir det något helt annat i kväll, när det är bandets mest inbitna fans från hela landet som samlas för att sjunga med i den allra, allra sista sången.
Icke desto mindre levererar Kent en i långa stunder bländande föreställning även i kväll.

Sätter en ny standard

Det är den rent visuellt mest imponerande arenarockshow som någonsin rullat runt i Sverige, Kent sätter en ny standard lagom tills de lägger av. Coolt bara det. Ljus och videoprojektioner går verkligen hand i hand med musiken, ibland fyndigt självrefererande men utan att bli övertydlligt, rakt igenom stilfullt.
Jag tror dessutom på bandet när de säger att de åker runt och spelar de låtar de gillar bäst själva. Det både låter och ser ut så.
Sedan den starka premiären i Linköping i september har showen bara blivit stadigare och tajtare. Den strålande körtrion Daniela Sörensen, Carolina Wallin Pérez och Malin Brudell tar mer och säkrare plats och versionerna av sånt som ”999”, ”La belle époque” och ”Egoist” blir så kraftfulla bilder av tiden att det plötsligt känns väldigt tungt att aldrig få höra dem igen.


Kommer att bli tomt

Ja, jag vet. Det är ju bara ett rockband som lägger av, jag borde rimligen vara för gammal för att något sånt på allvar ska smärta mig, men det kommer att bli tomt utan Jocke Bergs blick på läget i både landet och livet.
Mest omistlig är givetvis sista delen av showen. Appen som Kent har försett sin publik med skapar mäktiga stjärnhimlar på läktarna i ”Sverige” och ”Dom andra”. Och trots att lokalen är fylld av tusentals nostalgiladdade konsertminnen från över 20 år jobbar bandet med den svenska rockens kanske hårdaste arbetsdisciplin ändå ända in i kaklet för att försöka sätta nya avtryck med hörnstenslåtar som ”Utan dina andetag”, ”747” och ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”.


Det är värt en stående ovation bara det. Särskilt som de faktiskt lyckas.
Och alla som har biljett till i kväll kan förstås skatta sig lyckliga. När landets mesta ”vi mot världen”-band är så här svallande sårbara redan kvällen innan lär den stora finalen bli något alldeles extra.


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/91AWM/lordagens-final-blir-nagot-alldeles-extra

Av xenia alpkut - 17 december 2016 11:00

http://www.expressen.se/noje/recensioner/musik/nunstedt-u2-har-fatt-ordning-pa-grejerna/


       


U2 gamblar verkligen inte.

Deras första show på svensk mark är fylld av säkra kort.

Men vadå? Tillräckligt många av dem är ganska så spektakulära ess.


De är inte längre arenarockens frälsare, men de är fortfarande genrens finaste förvaltare.

Det mest märkliga med U2:s världturné, "innocence + experience tour", är deras försiktiga - för att inte säga fega - strategi.

Till en början såldes turnén in som en spektakulär dubbelupplevelse där varje stad på turnékartan bokades in för två kvällar med löftet om att den ena kvällen skulle vara den andra totalt olik.

Det löftet har irländarna inte varit i närheten av att kunna infria så här långt. Kanske på grund av osäkerhet - premiären var allt annat än stabil, och de fick snabbt samla sig kring en okomplicerad men också ganska statisk låtlista - men kanske också delvis på grund av sargat självförtroende. Det senaste året har The Edge trots allt trillat av en scen och Bono en cykel. Lägg till U2:s grandiosa gest att släppa senaste albumet "Songs of innocence" gratis, som fick så mycket skit att de tvingades be om ursäkt.

Men kanske kommer förvandlingen i Stockholm?

Vi får vänta, vi får se.

Om man ser bandets första konsert som den separata händelse den faktiskt är, så är det ingen tvekan om att det är starkt material U2 kommer med.

Scenbygget är kanske det starkaste esset i leken. Showen är, så klart noga genomtänkt, och ger bandet stor dynamik. Från den avskalade inledningen - där Bono lyckas få igång allsången redan innan bandet börjat spela kvällens första nummer, "The miracle (of Joey Ramone)". Efter hand tar den tredelade scenen, som sträcker sig över nästan hela arenagolvet, allt större plats. Och när den enorma LED-skärmen som svävar över innerplan tänds bjuds publiken på formidabel grafik med en serie fiffiga effekter.

Låtarna från "Achtung baby", albumet som ritade om hela spelplanen för U2 när det kom, får en central roll i showen. Och det är som om dammet som hade lagt sig på några av publikfavoriterna plötsligt är som bortblåst. "Until the end of the world"? Ess. "Even better than the real thing"? Ess.

U2:s samhällsengagemang har i perioder skjutit deras stjärnstatus i sank. Bonos välgörenhetshjärta har stundtals överröstat musiken och fått det att framstå som att det är viktigare för sångaren att träffa världens makthavare och göra sin politiska röst hörd än att pyssla med rock. Nu, med en brännande aktuell flyktingkatastrof som pågår i Europa, får hans passion konserten att glöda av empati. När U2 presenterar gamla "Bullet the blue sky" + "Where the streets have no name" + "With or without you" i ett nytt ljus känns de lika relevanta som någonsin tidigare. Ett odiskutabelt ess.

De som har sett showen tidigare, eller bara läst på, bjuds på väldigt få överraskningar. Men också på ett par löften att ta med sig inför fortsättningen.


U2 är i fin form, och Bono har fler ess i rockärmen.

 

Av xenia alpkut - 17 december 2016 09:15


http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/y2MrJ/det-ar-hit-som-kanslor-kommer-for-att-do


Det är fortsättningen på början till slutet.

Kent räknar ner och är nu på tre.

Men det är ingen kväll att bli fullkomligt hjärtsvag för.


Prick på sekunden utsatt tid går de på. Precis som det brukar vara med Kent men också just som det ska vara vid högtidliga tillfällen. Att tala om spelningen som en begravning är lite väl deppigt givetvis – men visst är det en era som nu ska gå i graven.

Trummisen Markus Mustonen är först. Sedan kommer de en efter en. Sist ut är Jocke Berg. Han har givetvis skinnbyxorna på. Och alla bekymrade rynkor är där i pannan. Det är vad tjugosex år med Kents texter gör med en man. Han är dock bandets färgklick i sin brunröda (eller är den vinröd? Kanske burgundy?) sammetskavaj. Annars är det färgkod svart. Såklart.

Allt är som sig bör också denna kväll.

Kent tramsar inte till det med sentimentaliteter bara för att de hade haft frikort att göra det.

Inget är över förrän den tjocka damen sjunger. Eller åtminstone till Jocke Berg slutar att sjunga på lördag kväll.

Men såhär den första av tre kvällar känns det inte så annorlunda än vad det brukar göra på Kent-konserter. Det är ganska mycket som det brukar vara. Martin Sköldsvänger med sin bas och Berg känner med varenda textrad så mycket att hela ansiktet skrynklar sig. Gitarristen Sami Sirviö jobbar på borta på sin kant.

Under sina tre decennier som grupp har Kent spelat ihop sig så att de är som ett färdigförpackat paket att rulla ut.

Det handlar inte bara om bandet och musiken. Det är det visuella bakom dem. För att inte tala om ljuset. Allt som finns där utgör sin del av alltihop. Det är inte bara att stuva om och kasta ut hur som helst. Inte heller är ju detta bara en avskedsturné utan det är också den enda chansen för nya skivan att möta publiken innan det är över.

Men visst gör det också att denna kväll – det första av de tre definitiva stegen mot slutet – är i huvudsak som de tidigare spelningarna. Fast nu i en betydligt större lokal. När Jocke Berg däremot tar till orda blir det tyst som i kyrkan. Mot slutet håller han varsitt tal till sina bandmedlemmar. Han säger några ord om var och en innan han avslutar med att säga att han älskar dem. 

Det är kvällens mest hjärtesnörpande stund.

Men trots alla stora ögonblick går det inte att komma undan att Tele2 Arena är en olycklig arena. Det är hit som känslor kommer för att dö. 

Det är nästan det som skär mest i hjärtat. Att Kent ska ta sitt farväl i den mest iskalla av lokaler. Lika ödslig som en spökstad.

 

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se