Inlägg publicerade under kategorin Armlös, benlös men inte hopplös

Av xenia alpkut - 20 september 2018 00:15

 

 

Treåriga Felicia Monardes, Oxelösund, kräktes grönt och hade nästan förlorat medvetandet. Då tyckte personalen på Nyköpings lasarett att hon kunde ta en taxi till sjukhuset i Eskilstuna. Där konstaterades att blindtarmen brustit.ä


Efter tre dygn med hög feber och kräkningar anade pappa Michael Monardes och mamma Natalie Omazabal att deras dotter var allvarligt sjuk och drabbats av något allvarligare än en vanlig maginfluensa. Tillsammans med morföräldrarna uppsökte de akutmottagningen på Nyköpings lasarett.


Felicia Monardes var så medtagen att hon hängde i morfars armar vid akutmottagningen. De fick rådet att uppsöka barnkliniken på lasarettet, som fortfarande höll öppet. Hon fick vätskeersättning och lungorna röntgades och så skickades de hem.

På natten blev dottern sämre och familjen åkte igen till akutmottagningen. 

– Hon var halvdöd, jag fick panik, säger Natalie Omazabal.


Personalen gav dem rådet att mitt i natten ta en taxi till Mälarsjukhuset i Eskilstuna. Ambulanserna var upptagna. De fick vänta närmare 45 minuter innan taxin dök upp.


Tidigt på morgonen anlände de till Eskilstuna och där konstaterade personalen att hon var uttorkad. Därefter började man fortsatte man undersöka henne. Ultraljud och magnetröntgen genomfördes och det var då man upptäckte att blindtarmen var brusten.

Hon opererades akut och operationen var komplicerad eftersom området kring blindtarmen var svårt infekterad. Operationen tog över fyra timmar.


Nu har det gått nästan en vecka efter operationen och Felicia Monardes är på bättringsvägen. Hon har efter en vecka kunnat lämna Mälarsjukhuset.

– Hon mår bättre och bättre för varje dag, säger Natalie Omazabal, som gråter när hon berättar om dramatiken.


Natalie Omazabal saknade personalens stöd och hjälp i Nyköping, som hon fick i Eskilstuna. Det finns barnläkare i Nyköping, som har jour dygnet runt. Men någon sådan såg aldrig familjen till.


Natalie Omazabal har bestämt sig för att anmäla händelsen till Socialstyrelsen.



ANNONS
Av xenia alpkut - 24 juli 2017 15:30

 


Armlös.

Benlös.

Makalös.

Det är Mikael Andersson i ett nötskal.

Trots sitt grava handikapp finns det ingen gräns för vad han kan.

- Jag ser inte problemen utan möjligheterna. Man behöver ju inte göra saker och ting på samma sätt som alla andra, säger Mikael.


I hans fall går det heller inte att göra som alla andra. Visst har även Mikael mörka stunder. - Men då tränar jag. Det har blivit en del av mitt sätt att arbeta bort deppigheten. Besprutning bakom skadan Han föddes utan extremiteter, men det var inte en neurosedynskada. - Officiellt vet man inte var mina skador kommer ifrån. - Men jag är säker på att det beror på hormoslyr som sprutades i skogstrakterna i Lindesberg där min mor befann sig i början av graviditeten. Mikael växte upp i Örebro med fantastiska kamrater. - Mitt handikapp accepterades och jag kände mig aldrig utanför. - Det är därför jag är den jag är i dag, säger han. Duktig på bangolf Under ungdomsåren var det idrott som gällde. Okej, Mikael sprang inte 60 meter, men han var fena på en massa sporter, bland annat bangolf där han vann tävlingar mot icke handikappade. - Det handlade om att hitta sitt eget sätt att göra saker och ting på. I 15 år sålde han handikappfordon. Han var en länk mellan konstruktörer och kunder. Men nu är Mikael föredragshållare på heltid med eget företag. Tankens kraft - att välja livet. Inställningar och attityder inför utmaningar. Det är huvudtemat i hans föredrag som han kryddar med praktiska handlingar. - Jag berättar hur jag har hittat mitt eget tankesätt att ta mig igenom mina svåra perioder. Han är en mycket eftertraktad föredragshållare över hela Sverige. - Så nu drömmer jag lite grann om att pröva lyckan i USA och se om det skulle funka där också. Tv följde Mikael Om två veckor sänder Sveriges Television en dokumentärfilm om Mikael Andersson gjord av Ylva Hemstad. Filmen heter just "Armlös, benlös, makalös". Ylva Hemstad har följt Mikael i olika situationer i hans liv, hemma med familjen, på jobbet och i idrotten. - Visst var det nervöst, men den ger en bra bild av den jag är, säger Mikael. FOTNOT: Dokumentärfilmen "Armlös, benlös, nakalös" sänds 17 mars kl. 20.00 i SVT2.



http://www.expressen.se/nyheter/mannen-utan-granser/


ANNONS
Av xenia alpkut - 24 juli 2017 13:17

Boken heter "Armlös, benlös men inte hopplös" och den tycker jag om.

Det är också mitt boktips.

 

     

Av xenia alpkut - 8 augusti 2016 15:45

http://www.aftonbladet.se/halsa/article11287789.ab


Mikael Andersson, 43, föddes utan armar och ben – men lever ändå ut sina drömmar

När Mikael Andersson föddes var läkarnas råd: han bör vårdas på institution.

43 år senare har Mikael fru, tre barn och eget företag.

Mot alla odds, född utan armar och ben, har han kämpat sig till det andra tar för givet.


”Hur ska detta gå?” undrar jag. Mikael Andersson har bett om en nektarin. Men det är lugnt, jag får ett exempel på ett av alla de tricks han listat ut för att klara vardagen. Jag lägger nektarinen på rullstolens nackstöd och härifrån hugger Mikael in på den.

På samma sätt har han hittat sin egen väg till utbildning, idrottsengagemang, körkort, karriär och egen familj. Innebandyklubban greppar han exempelvis mellan hakan och armdelen.

– Allt handlar om mental träning. Jag har präntat in i ryggmärgen att jag inte ska fråga om hjälp omedelbart. Jag måste försöka själv först, säger han.

Orsaken till Mikaels missbildning är oklar. Själv tror han att den beror på bekämpningsmedlet hormoslyr, som på 1960-talet användes i stor mängd i skogstrakterna kring Lindesberg där hans mor befann sig under graviditeten.

Behöver ingen assistent

I dag åker Mikael land och rike runt och föreläser om motivation och livsvilja. Den specialbyggda Chryslern kör han själv och klarar långresorna utan assistent, även om det föranledde rejäl nervositet före premiärturen. Att gå igenom rädsla och mentala blockeringar är emellertid något Mikael blivit expert på. Men han vill inte framstå som någon frälsare inför dem han möter.

– Allt tar tid. Jag vägrar inbilla folk att de ska lyckas bättre i livet efter att ha lyssnat på mig.

Mikael poängterar dock att det inte handlar om att klara sig ensam till varje pris. Han berättar hur viktig omgivningens stöd varit. Från när han föddes och föräldrarna vägrade lämna honom på institution, till lärare, kamrater och nu hustrun Christina. Tillsammans med sin vilja och envishet är stödet det som gör att han kan leva ett fullödigt liv.

Men självförtroendet är inte medfött. Han har fått kämpa sig till den dyrbara varan.

Slutat att bry sig

– Jag har vågat göra mer och mer på mitt eget sätt och försökt sluta bry mig om att jag ser annorlunda ut. Allt från att idrotta till att äta och ta hand om barnen.

Mikael tycker att han ägnade hemmet för lite tid när äldsta dottern Sara föddes för 13 år se

dan. Sedan dess har familjen utökats med Simon, i dag, 9, och Linus, 3. Nu har han tagit igen frånvaron och deltar i olika bestyr med barnen plus att det blir mycket skjutsande till deras olika aktiviteter.

Stolt över sig själv

– När de var små kunde jag bära dem i sele. Nu hjälper jag Linus ta av och på kläderna. Han reder sig själv med mina instruktioner och jag har tid att vänta, säger han.

Därutöver handlar det om lekar som kurragömma och spela spel. Ungarna flyttar pjäser och slår tärning. Promenaderna är eftertraktade, både av Mikael och barnen:

– Vi tittar på båtar och grävmaskiner.

Och Sara, som äntrat tonåren, drar med farsan på andra utmaningar.

– Vi går på Liseberg och på konserter. För barnen är mitt funktionshinder inget konstigt. Dom har ju aldrig haft någon annan pappa.

Mikael ler och menar att körkortet är en av de milstolpar i livet han är mest stolt över, förutom de tre barnen förstås.

Han beskriver det som närmast livsavgörande att erövra den frihet det innebar att köra egen bil.

– Det fanns en stark, konkret bild hos mig att jag skulle klara av det. Jag blockerade all tvekan, säger han.

Efter en inledande osäker fas på bilskoleinternatet för funktionshindrade i Hedemora gick det bättre. Åtta veckor senare hade han uppfyllt en av sina största drömmar. Då var han 19 år.

– Det går inte att beskriva lyckan när jag blev godkänd, säger han.

Som alla andra ronder Mikael gått i livet sätter han ett filosofiskt perspektiv bakom strävan att ta körkortet.

– Det handlar om att ta ansvar för det man vill. Kraften kommer inifrån och man kan inte gå och vänta på att andra ska se till att det händer något i ens liv.

Men det har funnits mörka perioder. I elvaårsåldern tog mindervärdeskänslorna gentemot klasskamraterna över.

– Jag vägrade vara med på gymnastiken. Jag jämförde mig så mycket med min omgivning.

Haft tuffa perioder

Tack vare gympalärarinnan Birgittas tålamod och respekt kom han igen. Efter ett års enskild träning i omklädningsrummet fanns Mikael åter bland sina kamrater.

– Jag var rädd för kompisarnas reaktioner men det visade sig vara fel. Det var en härlig känsla att vara tillbaka, säger han, men tillägger:

– Jag skulle inte vilja vara med om det igen. Alla har ju problem med utseende, tjejer och att inte platsa under dom åren. Det var periodvis jävligt jobbigt för mig men jag hade bra människor omkring mig. Många har inte det.

Och kärleken blev inget problem. Mikael träffade sin Christina på en orienteringstävling med handikapplandslaget. Hon arbetade som funktionär och är inte funktionshindrad. Han lämnade hemstaden Örebro och flyttade till Göteborg där hon bodde. Inledningsvis var det tufft.

Hårda kommentarer

– Många där reagerade på ett sätt jag inte var van vid; ”Vafan har du råkat ut för”, ”Varför ser du ut sådär?”. Det var chockartat, jag funderade ofta på att flytta hem igen, säger han.

Som vanligt bet Mikael ihop, och det gav utdelning. 1996 flyttade paret in i ett hus i Västra Frölunda. Då var dottern Sara redan två år.


– Det hände ibland att jag låg hemma i soffan i Örebro och tyckte att allt var skit. Men då tänkte jag ”ska jag ligga kvar här eller göra något av mitt liv?”. Jag valde det senare. Det är jag glad över i dag.n


Av xenia alpkut - 5 augusti 2016 11:53

 

Mikael är en bra författare!

Tvingades ha proteser
Föräldrarnas inställning var att ge Mikael en så normal uppväxt som möjligt, men när det gällde Eugeniahemmet hade de inget val. Samhällets inställning var att Mikael skulle ha proteser och den träningen sköttes bara i Stockholm.
 Det har lämnat djupa spår i mig att mamma och pappa inte fick bo med mig på sjukhuset. De fick inte ens hälsa på. Hur skulle det vara störande och oroande för oss barn att träffa våra egna föräldrar? Som barn tyckte jag att mamma och pappa, alla vuxna, var dumma och elaka. De stal 14 år av min barndom för att göra mig ”normal”, säger Mikael.
Som fyrabarnspappa kan Mikael förstå vad hans föräldrar gick igenom.
 Det var ofta pappa som lämnade mig. Någon behövde vara hemma hos min lillasyster Marie och jag tror att mamma undvek att följa med för att hon tyckte det kändes så svårt. Jag vet ju själv vilken oro jag kan känna för mina barn om de blir sjuka. Men jag förstår också att mamma och pappa var tvingade. Jag lägger ingen skuld på dem. Det här var på 60-talet och då ifrågasatte man inte läkarnas beslut. Allt hade naturligtvis varit bättre om man uppmuntrat mig att hitta mina egna lösningar, för det gjorde jag ju, säger Mikael.
Mikael och Christina har hållit ihop sedan hon var 18 och han 23. De möttes på en orienteringstävling. Christina jobbade för arrangörerna och Mikael tävlade i landslaget i handikapporientering. De umgicks i flera år innan de bestämde sig för att satsa på allvar.
 Jag tänkte väl att en vecka till, sen får vi se. Men så flyttade Mikael plötsligt till Göteborg för att komma närmare mig. Då blev det mer allvar mellan oss, men vi blev egentligen inte helt öppna med vårt förhållande förrän vi visste att vi väntade vår äldsta dotter Sara. Jag visste tidigt att jag ville ha barn. Hade inte den biten fungerat tror jag kanske inte att vi fortsatt ihop, säger Christina.
Sedan några år tillbaka är Christina anställd som Mikaels personliga assistent i hemmet i Västra Frölunda. Hon tar ansvar för allt ifrån matlagning och städning till blöjbyten och trädgårdsskötsel.
 Mikael är en jättebra man, pappa och föreläsare, men listan över vad han inte kan göra är längre än listan på vad han kan göra. Jag är Mikaels armar. I vardagen tänker vi inte på att jag sköter de här uppgifterna för att Mikael inte klarar det, men det märks när jag försvinner! Sara fick bo här en hel helg när jag åkte på fotbollsläger med killarna. Mikael kan ju inte laga mat eller ta hand om vår minsta tjej. Men han är väldigt mycket bättre än jag på att leka med barnen och sköta pappersarbetet, säger Christina.
Mikael har hoppat fallskärm. Han har åkt vattenskidor och utförsåkning, kan simma och var i flera år rankad som etta i handikapporientering. Bangolf har han tävlat i på elitnivå mot icke-funktionshindrade. Han har tackat nej till att vara med i SVT:s Mot alla odds, säger att han är för bekväm. Nu önskar han sig en trehjulig motorcykel i 50-årspresent.
 Efter en föreläsning för många år sedan fick jag frågan: ”Nu har vi sett allt du kan, men vad kan du inte? Det måste finnas någonting du inte kan?” Helt spontant svarade jag: ”Jag kan inte rulla tummarna!”, säger Mikael och skrattar.
 Den historien har jag använt mig av många gånger sen dess. I dag vet jag att de allra flesta situationer går att lösa. Men att rulla tummarna, det blir jag aldrig bra på!

Av xenia alpkut - 5 augusti 2016 11:00

   

Fyrabarnspappan Mikael Andersson är en av Sveriges flitigaste föreläsare. Han beskriver sig som ”armlös, benlös men inte hopplös” och berättar om sitt liv – som startade med att hans föräldrar fick rådet att glömma honom…

Christina Wallberg var 18 år och hade träffat en ny killkompis. Nu skulle han komma på besök hos föräldrarna i Göteborg för första gången.
 Jag la fram det bit för bit: Han skulle sova över. Han var inte från stan. Han var var fem år äldre än jag. Och han hade inga armar, och inga ben. I dag kan jag förstå om de kände en viss tveksamhet. Vi har i dag en 18-årig dotter och jag hade nog också varit skeptisk om hon kommit hem med en funktionshindrad kille, som dessutom var fem år äldre och örebroare, säger Christina.
Och så skrattar vi – mitt i allvaret. Vad var värst? Att Mikael var funktionshindrad eller örebroare?
 Tja, Christinas pappa var väldigt intresserad av fotboll på den tiden och vi höll nog inte på samma lag, säger Mikael.
Med facit i hand går det förstås att skratta åt historien som nu har 25 år på nacken. Trots alla hinder har ungdomskärleken mellan Christina och ”Micke” hållit i sig och gett dem fyra fina barn – Sara, 18, Simon, 15, Linus, 9, och minstingen Livia, 3 år.
Vid 49 års ålder är Mikael Andersson en av Sveriges flitigaste föreläsare. Han beskriver sig som ”armlös, benlös men inte hopplös”.
 Jag vill inte att mitt liv ska framställas som en snyfthistoria. Jag skulle heller aldrig spalta upp mina bästa råd om hur man upptäcker sina oväntade resurser. Men jag skulle önska att fler förstod att livet inte är en rättighet. Det är små, små marginaler som avgör hur vårt liv ska bli, säger Mikael.


Sköterskorna var chockade
Mikael föddes i Örebro i maj 1964. Babyn utan armar och ben chockade sköterskorna. De sprang ut ur salen, utan att visa upp honom för mamma Merit. Mikaels pappa Bengt var inte med vid förlossningen och fick beskedet över telefon. Läkarna uppmanade dem att lämna bort pojken på institution, glömma honom och skaffa ett nytt barn.
 Det tog flera veckor innan mamma fick se mig första gången. När jag fick flytta hem hade jag redan fyllt ett år. Min uppväxt var bra så länge jag fick vara hos min familj och mina kompisar. Eftersom jag syntes i lokaltidningen ibland kände hela Örebro till mig och min historia. Det var värre när jag sen flyttade hit till Göteborg. Klimatet är hårdare i en storstad och folk kunde reagera ganska starkt när de såg mig. Det hände att de skrek: ”Vad i helvete har hänt med dig?”, säger Mikael.
Varför han föddes utan armar och ben har aldrig blivit fastslaget, men familjen har alltid varit övertygad om att det beror på ett växtbekämpningsmedel. Mikaels morfar använde hormoslyr i närheten av Mikaels mamma under den period i fosterstadiet när armar och ben utvecklas.
På söndag kväll visar SVT ännu en gång Ylva Hemstads film Armlös, benlös, makalös. Mikael har aldrig sett dokumentären i sin helhet och tvekar inför om han orkar se den den här gången.
 Hade den gjorts i dag hade jag valt att prata om helt andra saker. Jag är äldre, mitt liv har förändrats och fått ett annat djup. Jag har mycket lättare att prata om känslor i dag. Jag har blivit pappa fler gånger. Jag gillar bitarna med Christina och barnen, men jag tycker inte om att se mig själv i filmen. Jag var inte beredd på att jag skulle bli ledsen, säger Mikael.
Det är en speciell scen som Mikael tänker på. Mikael berättar ett smärtsamt minne, börjar gråta och lutar ansiktet mot mormors axel som ett litet barn.
 Mormor är borta nu. Hon dog 2009. Två år innan dog min pappa i cancer. Det gör det också sorgligt att se filmen. Men jag ser förstås ett stort värde i att deras berättelser finns dokumenterade.
Några år efter att filmen spelats in började Mikael bli sugen på att göra en bok om sitt liv. Christina stöttade honom, och det var också hon som övertalade Mikael att skriva Armlös, benlös men inte hopplös (Norstedts förlag) helt utan spökskrivare.
 Det hände något i mitt huvud när jag skrev. Händelser som jag inte tänkt på på flera år dök upp i mitt minne. Det var ofta smärtsamt. Jag satt på nätterna, grät och skrev och grät. Jag kom till exempel att tänka på en händelse när jag var sex, sju år och ville gå på fotbollsskola med mina kompisar. Mamma var undvikande och tveksam, och jag förstod inte varför. Det slutade med att jag sattes, ensam, på en kolstubbsplan. Inte en enda gång fick jag röra bollen. Jag minns hur ledsen jag var när de sen hämtade mig och körde hem mig i rullstolen. Den sorgen, att inte få vara med, den sitter kvar. Sorgen över att inte vara som mina kompisar. Jag grät och det gjorde nog min mamma också, säger Mikael.

Jag tycker mycket om den boken.

http://www.hemmets.se/det-finns-losningar-pa-det-mesta-men-rulla-tummarna-kan-jag-inte/

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3 4
5
6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se