Inlägg publicerade under kategorin Djur

Av xenia alpkut - Tisdag 15 juni 16:00

Valar (Cetacea) är en ordning i klassen däggdjur. I ordningen ingår ungefär 80 arter som alla är anpassade till ett liv i vatten. Molekylärgenetiska studier har visat att valar tillsammans med partåiga hovdjur är besläktade och placeras i det gemensamma taxonet Cetartiodactyla.



Ordningen valar omfattar de största djurarterna som lever, eller har levt på jorden. Blåvalen är idag med sin längd på upp till 30 meter och vikt av cirka 173 ton, världens största djur[3] och kaskeloten är det största däggdjuret med tänder[4]. De minsta arterna av val är däremot bara 120 centimeter långa och cirka 23 kilogram tunga.[2] Som hos de flesta däggdjuren föder valarnas honor levande ungar som diar fet mjölk från mammans spenar. Valar är liksom sirendjur fullständigt anpassade till ett liv i vatten. De lever hela sitt liv i vatten och saknar helt förmåga att leva på land, där de skulle torka ut och dö på grund av överhettning eller klämma ihjäl sig på grund av sin vikt.

Valar har som andra däggdjur lungor och andas luft. De andas genom blåshål ovanpå huvudet och deras andningssystem är mycket väl anpassat så att de kan dyka under lång tid utan att behöva komma upp till vattenytan. Kaskeloten, en av de valar som dyker både djupast och under längst tid, kan vara under vattenytan över en timme innan de måste upp för att andas igen.[5]

Valar har ett mycket effektivt hjärta med två kamrar, samt ett blodomlopp med två kretslopp: det lilla som pumpar syrefattigt blod från hjärtat till lungorna och syrerikt tillbaka, samt det stora som pumpar ut syrerikt blod i kroppen och syrefattigt tillbaka till hjärtat. Detta medför att blod och syre bättre fördelas i kroppen, i motsats till fiskar som endast har ett enda kretslopp och därmed också ett mer primitivt hjärta.


Kroppens huvudegenskaper

Valarnas kroppsform gör att de påminner om stora fiskar. De har en spolformig kropp och deras främre extremiteter är omformade till fenor.[2] Dessutom har de ytterligare en fena på ryggen, vars form skiljer sig hos de olika arterna. Fenorna använder valarna endast för att hålla balansen i vattnet. Kraften framåt skapar valen enbart med stjärtfenan som i förhållande till kroppen är ställd vågrätt,[2] saknar ben och är broskig. Med kraften från stjärten kan de även kasta sig upp ur vattnet och genomföra flera meter höga språng upp i luften.

Bakre extremiteter saknas fullständigt, liksom alla andra kroppsbihang som öron eller hår förutom några styva hår vid bardvalarnas mun.[6][2] Manliga könsorgan och mjölkkörtlarna hos honan är gömda i hudflikar.

Andningsöppningarna är placerade på kroppens högsta punkt, strax bakom nacken. Av dessa har bardvalar två och tandvalar en. Vid utandning kondenserar ofta andningsluftens fuktighet och bildar en fontän som kallas blås. Inandning och utandning sker snabbt och med högt tryck.[5]

I övrigt har valar ett tjockt späcklager som skyddar mot kyla.[2] Hos de större arterna är detta skikt upp till 50 centimeter tjockt.


Av xenia alpkut - Söndag 13 juni 10:36

De flesta huggormar har ett brett platt huvud, vertikalställd pupill och tydligt markerat mörkt sicksackband längs ryggen. I sällsynta fall kan ryggteckningen se annorlunda ut. Hur farligt ett huggormsbett är beror på många faktorer. Kontakta alltid sjukvård om du blivit biten.


Vuxna huggormar blir vanligen upp till 65 cm, men enstaka exemplar på drygt 100 cm har påträffats i Sverige. 

Honan blir ofta större än hanen och är som regel brun- eller rödaktiga med mörkare brun teckning.

Många hanar är mycket kontrastrikt tecknade och ofta ljust grå med intensiv svart teckning. Även helt svarta individer kan lokalt vara vanliga. 

Bandet på ryggen kan vara rakt, uppbrutet i fristående trekantiga fläckar, men också vara svagt utvecklat eller saknas helt.


Vanor 



Huggormarna lämnar vinterboningen i mars-april. Det är vid denna tid som man ibland kan se dem i nystan. De är oftast slöa, hugger inte gärna och intar inte någon föda, vilket de gör först efter parningstiden. 

Under våren tillbringar de 3-4 veckor med att sola och hålla en hög kroppsvärme. Efter denna period ömsar hanarna skinn och därefter vidtar fortplantningsperioden. 

Först därefter vandrar de till sina egentliga näringsrevir, där de i regel lever ensamma. Huggormar är skickliga klättrare och simmare.

Fortplantning 

Parningstiden infaller i april-maj på vinterlokalen eller i dess närhet. Födslarna brukar vanligtvis äga rum i augusti-september. Honan föder 4-20 ungar, och de är då 12-23 centimeter långa. Hanen blir könsmogen vid 3½-4 års ålder, medan honan blir det vid 4-6 år.


Gift

Bytet dödas med giftet, som injiceras med ett snabbt hugg. Giftet är mycket verksamt. Blödningar och lokala vävnadsskador är det dominerande inslaget i de förgiftningssymptom som huggormars gifter ger upphov till. 

Många faktorer påverkar giftets toxicitet, bland annat ormens ålder, storlek och kondition. Giftmängden ökar ju längre tid som förflutit från närmast föregående utdelat bett. Bettet kan även för människan få allvarliga följder.

Av xenia alpkut - Lördag 12 juni 11:00

 


Skillnaden på en skogssnigel och en mördarsnigel? Ingen, mördarsnigeln är faktiskt en sorts skogssnigel, en spansk skogssnigel. Den är en av de nio skogssniglar vi har i Sverige. Vi går igenom de 20-tal arter som finns i Sverige och kan förväxlas med mördarsnigel.

Det räcker inte alltid med att känna igen om det är en mördarsnigel (se tidigare inlägg om mördarsnigelns kännetecken). Ibland vill man veta exakt vilken snigel man har att göra med, om det är en skadegörare eller ej. Det blir då snabbt ganska komplicerat. Vi har försökt förenkla och ge dig en översikt så att du snabbt och lätt kan ta reda på exakt vilken snigel det är, detta bland det tjugotal arter som finns i Sverige.

Till att börja med kan många sniglar sorteras bort baserat på om de har hus eller skal, de tillhör då någon av de familjer av gastropoder som kallas för snäckor. Ingen av dessa är att betraktas som skadedjur utan snarare välgörande trädgårdssnäckor. Snäckor har vi därför bortsett från i vår översikt. Vi behandlar istället de ca. 20 snigelarter som finns i Sverige utan skal. Dessa är uppdelade på fem släkten: skogssniglar, kölsniglar, fältsniglar, masksniglar och sydsniglar (de två sistnämnda bara en med en art i varje släkte).

Tre aspekter hjälper dig att visuellt avgöra vilken snigel du har framför dig är (1) andningshålets placering, (2) snigelns storlek, och (3) artspecifika visuella kännetecken såsom färg eller andra markörer.

Följande är våra svenska sniglar utan skal, indelade efter var andningshålet sitter samt storlek:

 

1. Andningshålet fram = skogssniglar


Andningshålet (det så kallade pneumostome), som alltid sitter på snigelns högersida (styrbord) sitter antingen fram eller bak på manteln. När det sitter fram tillhör snigeln släktet Arion, dvs skogssniglar (dit även mördarsnigeln hör). Ett annat sätt att känna igen skogssniglarna är hur de reagerar när de känner sig hotade: de drar ihop sig till ett klot.

Skogssniglarna är ganska lika varandra vilket gör att de är svåra att skilja åt. Färgen på sniglarna kan också påverkas av deras diet och för vissa arter påverkas även färgen av hur långt norr ut de lever. Därför blir storlek, slem, var man hittar dem och andra kännetecken viktiga ledtrådar utöver färgen bland skogssniglarna.








Av xenia alpkut - Tisdag 11 maj 16:41

 


Abborre (Perca fluviatilis) är en sötvattenslevande fisk som jagar i stim och tillhör familjen abborrfiskar och släktet Perca.[3] Den lever i vilt tillstånd i både Europa och norra Asien, arten har även introducerats i SydafrikaNya Zeeland och Australien. Abborren har det i sistnämnda landet gjort en betydande skada på det inhemska fiskbeståndet och anses i delstaten New South Wales vara en invasiv art.[4]


Utseende och anatomi


Vanligtvis blir abborren 20–40 cm lång, men vissa exemplar kan bli drygt 60 cm långa.[5] Den har kamformade fjäll, och på främre sidan av huvudet finns munnens överkäke och underkäke, ett par näsborrar och ögonlockslösa ögon. På de bakre sidorna finns gällocket, som skyddar gälarna. Det finns också ett sidlinjeorgan som är känsligt för vibrationer i vattnet. De har ett par bröst- och bukfenor. Den har två ryggfenor, där den första är taggig och den andra mjuk. Den har även en taggig analfena och en stjärtfena.

Stora honor kan uppnå en vikt på över 3 kg[6]. Abborrar i mindre insjöar kan utvecklas till en mindre form som kallas tusenbröder om rovfiskar saknas. I vissa sjöar planteras bara abborre av en viss storlek ut. En annan onaturlig påverkan som leder till stora abborrar är varmvattenutsläpp till exempel från kärnkraftverk, där den ökade vattentemperaturen gör att fisken växer fortare.

Av xenia alpkut - Måndag 3 maj 09:30

 

 

Under fredagen fattades det till slut ett beslut om hur den strandade valen på Öland ska hanteras.

De inblandade aktörerna planerar att flytta den åtta meter långa valen i en container.

– Det är ett väldigt ovanligt ärende och det har varit lite glada tillrop i korridorerna i polishuset, men vi tar oss an det här med det allvar som krävs, säger polisen Linus Vandrevik till P4 Kalmar 


Den strandade knölvalen på Öland har de senaste veckorna skapat huvudbry för myndigheterna på ön. Dels för att det funnits en risk för att den döda valen ska explodera, vilket skulle kunna träffa nyfikna åskådare. Men också för att man inte vetat vad man ska göra av kadavret, som legat där i mer än en vecka. 


Olika förslag har presenterats. Enligt Barometern hade kommunen först planer på att den låta den döda knölvalen ligga kvar i vattnet så att naturen skulle ha sin gång. Ett annat förslag var att man skulle elda upp valen. 

Tom Arnbom är docent i ekologi och havsexpert vid Världsnaturfonden. Han ville att man för ut valen långt ut och sedan spränga den i stället för att bränna upp djuret.

Ska fraktas av polisen

Men nu har ett beslut tagits. Valen ska fraktas i en container – av polisen. 

– Planen är att få valen på land så hel som möjligt. Och sen lasta den i en speciellt avsedd container för vidare transport för förbränning, säger polisen Linus Vandrevik till P4 Kalmar. 

Han menar på att den största utmaningen med förflyttningen av valen är att få en uppfattning om vilket skick valen är i. Och att risken fortfarande är överhängande att valen kommer explodera. Men han tonar trots det ner att det skulle vara en fara för poliserna som utför flytten av valen. 

– Vi har en reservplan på att om det skulle ske, får vi skopa upp delarna i stället, fortsätter han.

På måndag förmiddag planeras polisen att inleda arbetet med förflyttningen av valen. Och polisen räknar med att de även kommer behöva hela tisdagen för arbetet.

valen till Danmark.

Av xenia alpkut - Tisdag 20 april 15:30


Sälar (Pinnipedia) är en djurgrupp i ordningen rovdjur. Man indelar de 33 arterna i tre familjer – öronsälaröronlösa sälar och valrossar. Det vetenskapliga namnet är sammansatt av latinets pinna = fena och pes = fot.

Sjökatt är ett namn som använts av jägare som en benämning för säl.[1]


Utseende

Sälar når en längd av mellan 1,20 och 6 meter.[2] Vikten varierar mycket med de 25 kilogram tunga honorna av antarktisk pälssäl (Arctocephalus gazella) i ena änden och de upp till 4000 kilogram tunga hannarna av sydlig sjöelefant (Mirounga leonina) i andra änden. Många arter har en utvecklad könsdimorfism – hannar av sjöelefanter väger ibland fyra gånger mer än honor.



Knubbsäl

Huvudet skiljer sig obetydligt från resten av den spolformiga kroppen och svansen är bara rudimentär. Extremiteterna, kallade labbar, sitter fram till armbåge respektive knäet inuti kroppen.[2] Dessa egenskaper är en anpassning till livet i vattnet.

Tänderna skiljer sig inte så mycket från andra rovdjurs.[3] Oftast har de två eller fyra framtänder, hörntänder och 12 till 24 kindtänder med lika utseende. Några arter, till exempel krabbätarsälen, har tänder som är anpassade till deras speciella föda.

Under evolutionen omvandlades alla extremiteter till fenor. Vid de bakre fenorna ser man fortfarande att de har fem tår, som är omslutna med simhud.[3] Sälar har allmänt stora ögon för bra syn under vattenytan. Även hörseln är bra utvecklad men lukten spelar en underordnad roll i vattnet.[3]

Som ungdjur har de flesta sälar tjock päls som senare ombildas till en kort hårdräkt. Bara hos pälssälar bär även vuxna djur tät underull samt grova täckhår som är cirka 1,3 cm långa.[3] Valrossar saknar nästan hår, och öronlösa sälar får redan efter några dagar nytt hår. Mot kylan skyddar ett fettskikt, som hos några arter är 10 centimeter tjockt. Hos öronlösa sälar och valrossar är fettskiktet mer utvecklat än hos öronsälar.

Sälarnas magsäck har en enkel konstruktion. Kännetecknande är en påfallande lång tunntarm, medan blindtarmtjocktarm och ändtarm är korta.[4] Honornas spenar ligger gömda i kroppen, och ungdjur har svårt att nå dem. Därför sprutar honor ofta mjölken i ungdjurets mun.

Av xenia alpkut - Måndag 5 april 11:30

Tvestjärtar (Dermaptera) är en ordning i klassen insekter. Totalt har ungefär 1 900 arter beskrivits.[1] De finns framförallt i tropiska områden. Fyra av arterna finns representerade i Sverige, däribland liten tvestjärt och vanlig tvestjärt (Forficula auricularia).


Kännetecken


Tvestjärtar har vingar och kan flyga, men vingarna är normalt gömda under dess framvingar som är små och förhårdnade. Det vetenskapliga namnet dermaptera (derma betyder hud, och ptera betyder vinge) kommer just av de förhårdnade läderartade framvingarna. De är rovdjur och allätare, men äter i huvudsak animalisk föda som bladlöss.

Tvestjärtar utmärks också av sin långsträckta, platta kroppsform, sina korta täckvingar, som i form och ställning påminner om en kortvingad skalbagges vingar, samt av den i form och storlek mycket växlande kitintången i bakkroppens spets.

Flygvingar finns hos en del arter, men saknas hos andra. Vingarna viks och läggs ihop på ett komplicerat sätt för att kunna döljas under de små täckvingarna. Hopläggningen sker med hjälp av tången i fyrtio moment vilket kanske kan förklara att man sällan ser dem med utfällda vingar. De yttersta spetsarna av flygvingarna når dock alltid fram bakom täckvingarnas kant. Denna oskyddade del av flygvingarna är dock inte hinnartad som resten av vingarna, utan har en fastare hornartad konsistens, som påminner om täckvingarnas.

Av xenia alpkut - 26 oktober 2020 14:30



 


The African spurred tortoise (Centrochelys sulcata), also called the sulcata tortoise, is a species of tortoise inhabiting the southern edge of the Sahara desert in Africa. It is the third-largest species of tortoise in the world, the largest species of mainland tortoise, and the only extant species in the genus Centrochelys.


Taxonomy and etymology[edit]

Its specific name sulcata is from the Latin word sulcus meaning "furrow" and refers to the furrows on the tortoise's scales.

Range and habitat[edit]



Young C. sulcata


The African spurred tortoise is native to the Sahara Desert and the Sahel, a transitional ecoregion of semiarid grasslands, savannas, and thorn shrublands found in the countries of Burkina FasoChadEritreaEthiopiaMaliSomaliaMauritaniaNigeriaSenegal, and Sudan[1] In these arid regions, the tortoise excavates burrows in the ground to get to areas with higher moisture levels, and spends the hottest part of the day in these burrows.[3] This is known as aestivation. In the wild, they may burrow very deep; up to 15 m deep and 30 m long.[4] Plants such as grasses and succulents grow around their burrows if kept moist and in nature continue to grow for the tortoise to eat if the soil is replenished with its feces. [3] Sulcata tortoises found in the Sudanese part of their range may reach significantly greater size at maturity than those found in other regions.




Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

16 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4 5 6
7 8
9
10
11
12 13
14 15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 

SOL

  


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se