Inlägg publicerade under kategorin Djur

Av xenia alpkut - Lördag 14 juli 18:00

Ormar förekommer nästan över hela jorden. Allmänt ligger deras utbredningsområde mellan 63° nordlig bredd och 43° sydlig bredd. Den nordligaste arten är huggormen, som förekommer i Skandinavien, och den sydligaste är Bothrops ammodytoides som lever i Patagonien. Inom utbredningsområde finns det dock några öar och ögrupper där ormar saknas. Dessa är Irland, Island, Azorerna, Bermuda, Nya Zeeland och Hawaii.

Under evolutionens lopp har ormar anpassat sig till olika habitat. Det finns arter som lever på land eller under jorden, arter som lever i vatten (i både salt- och sötvatten) och arter som lever i träd. En del arter förekommer i flera av de nämnda habitaten. De områden där det finns många olika resurser och ett flertal ekologiska nischer har det största antalet ormarter. Den största artrikedomen finns därför i tropikerna. Trots det finns det ändå ormar i till synes ogynnsamma regioner som öknar och bergskedjor.



I Sverige förekommer arterna huggorm (Vipera berus), snok (Natrix natrix) och hasselsnok (Coronella austriaca). Sveriges ormar är alla fridlysta. Kopparödla kallas ibland för kopparorm eller ormslå men är alltså en ödleart och inte en orm. Huggormen är den enda giftiga ormen i Sverige, men dess bett är sällan livshotande för en vuxen människa.


Kännetecken


Allmänt[redigera | redigera wikitext]

Kroppslängden varierar kraftigt mellan olika ormar. Arterna i familjen maskormar är bara 15 centimeter långa. Störst bland ormarna är Nätpyton som kan nå en kroppslängd på nära 10 meter. Även vad gäller tvärsnittet finns skillnader. Det kan vara runt, ovalt, nästan trekantigt eller ha formen av ett toastbröd.

Ormarnas mun är formad så att de kan sträcka ut tungan utan att behöva öppna hela munnen. Vissa ormar kan öppna munnen så mycket att de kan svälja ett helt vildsvin. Könsdimorfism förekommer hos ormar i sällsynta fall. Till exempel är honor av huggormen (Vipera berus) mer brun- eller rödaktiga än hanar och honornas mönstring är inte så tydlig.


Även kroppsfärgen varierar. Några icke-giftiga arter har under evolutionens gång skaffat liknande färg som giftiga arter för att skydda sig mot fiender.


ANNONS
Av xenia alpkut - Fredag 13 juli 21:23

Ormar (Serpentes) är en underordning i ordningen fjällbärande kräldjur. De har smal kropp och cylindrisk kroppsform. Ormarna är växelvarma och köttätare, och vissa är kannibaler, det vill säga de äter individer av samma art. Några arter har utvecklat ett värmekänsligt organ i nosen, med vilket de i mörker kan känna kroppsvärmen av ett bytesdjur. Den äldsta bevarade förteckningen över olika ormar återfinns i Brooklyn-papyrusen.

 

De allra flesta ormar lever på land, men det finns ungefär ett 60-tal arter som lever i haven.[1] Havsormarna anses ha det starkaste giftet, men är inte aggressiva.

 

 

ANNONS
Av xenia alpkut - Lördag 14 april 16:57

Hur vet jag om mitt djur har problem?


Ett av de vanligaste tecknen på att djuret har problem med analsäckarna är att det ”åker kana”, genom att sätta rumpan i marken och dra sig framåt på framtassarna. (Det är betydligt vanligare att djuret har problem med analsäckarna när det åker kana än att det har mask.) Hunden/katten kan också slicka sig mer än vanligt i rumpan och det kan göra ont när djuret bajsar. Ibland kan man se att det blir svullet vid sidan om analöppningen. Om analsäckarna blir riktigt inflammerade så kan hunden/katten bli slö, gå undan och bli grinig om man försöker röra i området runt rumpan. Ibland blir analsäckarna så irriterade att det utvecklas en böld i dem. Om det är stopp i analsäckens normala utförsgång så kan bölden spricka ut genom djurets hud, bredvid analöppningen, och då kommer det ut blod och var genom såret.


Av xenia alpkut - Lördag 14 april 16:47


Normala analsäckar


Analsäckarna är två doftkörtlar som sitter ca klockan 4 och klockan 8 om man tänker att själva analöppningen är mitten på klockan och man tittar på hunden/katten bakifrån. Analsäckarna innehåller ett sekret som ofta är lite oljigt, det kan vara lite grynigt, trögflytande eller lättflytande, alltifrån lite gulaktigt till gråaktigt i färgen, och det brukar lukta väldigt illa (man brukar beskriva det som fiskliknande doft). Analsäckarnas utförsgångar mynnar precis innanför djurets analöppning, och innehållet i analsäckarna töms normalt i samband med att djuret bajsar.

Varför får djuret problem med analsäckarna?


Djur med allergisk sjukdom har större risk att få problem med analsäckarna. Man vet också att övervikt kan leda till större risk för problem med analsäckarna. När det gäller hundar så verkar små hundar ha större risk att drabbas än stora hundar. Katter och hundar som har problem med magen (t ex lös eller hård avföring) verkar ha större risk att drabbas. Det finns dock djur som drabbas som inte stämmer in på någon av ovanstående beskrivningar, så man vet helt enkelt inte tillräckligt mycket om alla orsaker ännu.




https://firstvet.com/sv/articles/view/hund/26/analsaecksinflammation-hos-hund-och-katt

Av xenia alpkut - Fredag 2 mars 17:48

I områden med mycket tjuvjakt påverkas elefanterna på flera sätt. Bland annat föds allt fler elefanter utan betar, visar forskning. En ny studie från Sterling University i Skottland har tittat på och jämfört elefanter i norra och södra Tanzania. I norra Tanzania där skyddet länge varit gott förekommer väldigt lite tjuvjakt, men i södra Tanzania med naturreservatet Selous uppgick tjuvjakten för några år sedan till industriella proportioner.
Studien fann att i områden där mycket tjuvjakt förekommit, saknade 6 procent av elefanterna betar, vilket är anmärkningsvärt. Tjuvjakten har helt enkelt gjort det lättare för elefanter som saknar anlag för betar att överleva och fortplanta sig. Man fann också att ålders- och könssammansättningen blivit rubbad; det fanns färre av både yngre och äldre elefanter, och andelen hanar var mindre än i ostörda områden.
WWF satsar sedan en tid stenhårt på att få bort tjuvjakten i Selous, och glädjande nog har antalet dödade elefanter minskat kraftigt, från upp till 10.000 elefanter per år till några hundra under senaste året. Detta har vi kunnat uppnå genom fler parkvakter och bättre skydd.
WWF stöttar parkvakterna med utrustning, utbildar bybor som sampatrullerar med parkvakterna (så kallade game scouts) och hjälper lokalbefolkningen att utveckla byskogsbruk och odla grödor som ger bättre avkastning. WWF jobbar även med att stärka lokalbefolkningen och deras möjligheter till deltagande, inflytande och engagemang.
Läs mer om situationen i Selous och engagera dig: www.wwf.se/raddaselous.


Av xenia alpkut - Måndag 12 feb 14:44

 

Av xenia alpkut - Måndag 12 feb 14:31

Bältdjur eller bältor (Dasypodidae) är den enda nu levande familjen inom ordningen pansrade trögdjur (Cingulata) i överordningen trögdjur. Familjen består av små däggdjur med hårt skal. De är kända för att kunna rulla ihop sig och lever på de amerikanska kontinenterna från norra delarna av Argentina till södra USA. Bältor äter växter och små insekter. Deras närmaste släktingar är myrslokar och sengångare.

Ordningen Cingulata som tidigare även benämnts Loricata, omfattar även de utdöda familjerna Pampatheriidae och glyptodonter (Glyptodontidae).


Utseende och anatomi


Bältdjurens "pansar" består av plattor som är bildade av horn- och benämne. Vid fram- och bakkroppen är plattorna sammanvuxna till fasta sköldar. I mitten finns tvärgående ringar som är öppna vid buken och avgränsade mot varandra genom hudveck. På så sätt åstadkommer dessa djur en påfallande flexibilitet. Individernas undersida är täckt av mjuk hud och päls.[1]

Huvudet blir spetsigare fram till nosen och på ovansidan av huvudet finns likaså benplattor. Öronen påminner om musöron och ögonen är små. Vid de korta extremiteterna finns kraftiga klor. Den spetsiga svansen är täckt med benringar.


Arternas storlek varierar mellan 15 centimeters längd, 100 gram vikt hos Chlamyphorus truncatus och arten jättebälta (Priodontes giganteus) som blir 60 kg tung och ungefär en meter lång (utan svans).

Av xenia alpkut - Lördag 27 jan 11:30

 

 

 

Primater (Primates), av Linné även kallade herredjur, är en ordning i djur

klassen däggdjur. Namnet kommer från latinets primus, 'den främste'. I dag indelas ordningen primater i två underordningarStrepsirrhini och Haplorrhini. Till den senare underordningen räknas alla människoapor (Hominidae) som även innefattar människan (Homo sapiens).

Den tidigare indelningen i apor och halvapor, är föråldrad, och används inte längre i vetenskapliga sammanhang.[1] Aporna utgör fortfarande en giltig grupp, Anthropoidea, men halvaporna är parafyletiska.


Systematik

Primaterna tillhör inom däggdjuren överordningen Euarchontoglires. Detta fastslogs genom undersökningar av primaternas genetiska och molekylära egenskaper. Primaternas närmaste släktingar är ordningen pälsfladdrare (Dermoptera). Spetsekorrar (Scandentia) som tidigare också räknades till primaterna har likheter i skallens byggnad och i levnadssättet, men dessa egenskaper gäller troligtvis för alla däggdjur eller har uppkommit på grund av konvergent utveckling och därför räknas spetsekorrarna som en egen ordning.

Utbredning

Med undantag av människan, som numera förekommer på hela jordklotet, lever de flesta primater i tropiska eller subtropiska regioner av AmerikaAfrika och Asien.[3] I Amerika sträcker sig utbredningsområdet från södra Mexiko till norra Argentina. Däremot finns inga infödda primater på öar i Karibiska havet. Här finns bara djur som har införts av människan och ben av ett släkte som dog ut redan för mer än tvåtusen år sedan. I Afrika är primater vanliga och det största antalet arter finns söder om Sahara. På Madagaskar lever mycket speciella primater som bara förekommer där. I Asien sträcker sig utbredningsområdet över den Arabiska halvön (den här levande arten av babianer är möjligtvis införd av människor), IndienKinaJapan och en del av Sydöstasien. I Europa förekommer bara en enda art, berberapan eller magot på Gibraltar, fritt i naturen. Men även den har troligtvis införts av människor.

Om man jämför med mängden övriga däggdjur som människan introducerat runt om på jordklotet är det uppenbart att människan inte tagit med sig många primater. Det handlar i princip bara om de redan nämnda babianerna i Arabien, om berberapan, små grupper av markattartade apor som togs med till ön Saint Kitts av afrikanska slavar samt en liten grupp rhesusapor som nu finns i Florida.

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2 3 4 5
6
7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se