Alla inlägg under november 2017

Av xenia alpkut - 26 november 2017 15:54



det är inte bra och inte äta mat. 

ANNONS
Av xenia alpkut - 26 november 2017 15:00

Anorexi är en ätstörning som innebär att du försöker svälta dig för att gå ner i vikt, trots att du väger mindre än vad som är hälsosamt för din längd och ålder. Anorexi kan vara livshotande om du inte får behandling. De flesta som får behandling blir friska.


Här kan du läsa om anorexi, eller anorexia nervosa som sjukdomen heter på medicinskt språk. Om du är förälder eller närstående till någon som har en ätstörning kan du läsa mer här


Hur vet jag att jag har anorexi?

Det kan ta tid att utveckla en ätstörning, och ibland kan det vara svårt att veta när det har blivit en sjukdom. Du kan ha anorexi om du har några av de här besvären: 

  • Du tänker ständigt på vad du ska eller inte ska äta.
  • Du är mycket rädd för att gå upp i vikt.
  • Du får ofta kommentarer om att du är för smal.
  • Du tycker att du är för tjock oavsett vad andra säger.
  • Du har förstoppning och ont i magen.
  • Du fryser mycket, har svårt att somna och vaknar sällan utvilad.
  • Du har tappat lusten till det mesta som du tidigare brukade tycka om att göra.

Om du har anorexi kan du ha svårt att själv se att du behöver hjälp. Ofta är det folk i din omgivning som reagerar på att du har gått ner för mycket i vikt. 

Om du känner igen dig i beskrivningarna ovan, kan du ha en ätstörning eller vara i riskzonen att utveckla en ätstörning. Då är det viktigt att du söker professionell hjälp. Ju tidigare du söker vård desto bättre. 


Vad är anorexi?

Anorexi är en form av ätstörning som innebär att du äter så lite att du svälter dig själv. På medicinskt språk heter sjukdomen anorexia nervosa. Sjukdomen börjar oftast med att du går ned mycket i vikt under kort tid. Du kan få anorexi oavsett kön och ålder, men det är vanligaste är att du blir sjuk i tonåren. 

Till skillnad från bulimi, som oftast inte märks utåt, brukar anorexi synas och misstänkas av omgivningen. Ofta är det människor runt omkring dig som reagerar först, och sedan kan reaktionerna bli starkare ju mer du tappar i vikt. Om du har anorexi delar du inte din omgivnings oro för din vikt. I stället är du fokuserad på att ha kontroll över din kropp och minska vikten. Den uppgiften känns livsviktig. 

Två typer av anorexi

Det finns två typer av anorexi. Den ena innebär att du svälter dig för att gå ner i vikt. 
Den andra innebär att du svälter dig för att gå ner i vikt, samtidigt som du ibland hetsäter eller känner att du måste bli av med maten som du ätit genom att exempelvis kräkas eller använda laxerande medel.

Den andra typen kan bli mycket skadlig för kroppen, eftersom det påverkar kroppens saltbalans, vilket kan leda till hjärtrubbningar. 



https://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Anorexi/

ANNONS
Av xenia alpkut - 26 november 2017 15:00

Anorexi från grekiskans an- (nekande, frånvaro av) och orexis (begär, aptit) är den medicinska termen för symtomet aptitlöshet, vilket innebär en minskad eller utebliven aptit.[1][2] Som medicinsk term kan anorexi vara orsakat rent organiskt exempelvis vid cancer och infektionssjukdom samt drogmissbruk eller av psykiska sjukdomar så som depression.[1] Enligt ICD-10 diagnoskod R63.0 definieras anorexi som aptitlöshet med icke-organisk orsak, psykiska orsaker exkluderas från begreppet och definieras istället som psykogen aptitförlust under F50.8 för andra specificerade ätstörningar. Därtill exkluderar anorexi, i ICD-10, anorexia nervosa (F50.0).[3]

I vardagstal och inom sjukvården används stundtals termen anorexi med åsyftande till anorexia nervosa.[1] Denna användning av begreppet har stöd i vissa ordböcker[4] och enligt representant för Svenska Språkrådet är användningen att se som en betydelsenyans medan den medicinska termen ses som huvudbetydelse[5]. Enligt Nationalencyklopedin föreligger anorexi inte vid anorexia nervosa och istället hävdas självsvält föreligga.[6] Enligt ICD-10 är detta korrekt då anorexi (R63.0) exkluderar anorexia nervosa (F50.0) och tvärtom, men det saknar stöd av anorexi som medicinsk term. Vid initialinsjuknande i anorexia nervosa saknas ofta aptitlöshet och istället sker en restriktion av matintaget trots aptit. I senare stadium är det dock inte omöjligt för personen att drabbas av aptitlöshet och således är det inkorrekt att säga att anorexi inte kan föreligga vad anorexia nervosa.[7]

I en amerikansk forskningsrapport konstaterar rapportförfattarna att anorexi är vanligt förekommande hos äldre människor. Forskarna menar att det verkar finnas ett samband mellan åldrande och anorexi, även om anorexi i vissa fall kan kopplas till sjukdomstillstånd. I djurstudier har man kunnat se att mättnaden hos äldre råttor är överdriven till följd av utsöndring av peptidhormonet kolecystokinin (CCK) samt en minskad drift att äta. En överdriven utsöndring av hormonet kortikotropin tros vara tros vara en faktor som ligger bakom utvecklingen av anorexi hos äldre människor.[8]



https://sv.wikipedia.org/wiki/Anorexi

Av xenia alpkut - 26 november 2017 15:00

Läkarna sa att hon hade bara tre dagar kvar att leva. Men som ett mirakel blev Evelina till slut frisk från anorexin.

I många år höll hon sin historia hemlig – men nu vill hon berätta.

– Jag tror att det skulle hjälpa många att veta att du är inte ensam.


Evelina var tyngd av många saker från barndomen. Hon hade djupa sår efter att ha blivit mobbad under uppväxten, och allt blev extra stökigt i gymnasiet när föräldrarna skilde sig. 

– Jag hade väldigt höga krav på mig själv under den perioden, och jag kände aldrig att jag räckte till, säger Evelina.

När hon var 18 år började hon banta, och det hela urartade. Hon började träna flera gånger om dagen och tappade snabbt i vikt.

– Folk omkring såg att jag gick ner, men i början tyckte alla bara att det verkade som en vanlig bantning och att jag såg fin ut. 

Hon brottades med många tankar i huvudet.

– Det är svårt att förklara, men man har som en inre demon som tjatar på en att träna eller kräkas eller vad det nu må vara för att vara värd att äta, säger hon.

Vissa dagar fick hon inte i sig mer än ett äpple. 

– Jag frös konstant och var väldigt undernärd. Hjärnan funkade inte, säger hon. 


Pappa fick bära henne in

Med nöd och näppe lyckades hon ta studenten. 

– Jag ville inte ut i livet heller – jag var rädd för att ta studenten och gå ut i vuxenlivet med alla krav på att göra karriär. 

Familjen sökte till vårdcentralen flera gånger, men upplevde att de aldrig fick någon bra hjälp. Så en dag satte Evelinas mamma henne i bilen och körde 20 mil till närmaste anoreximottagning.

”Om du funderar på att ta livet av dig, Evelina, så får du höra av dig”, sa läkaren. 


Orden ekade i hennes huvud under hela resan hem.

Hennes föräldrar såg att hon blev allt mer svag för varje dag som gick. Till slut körde Evelinas pappa henne upp till anorexikliniken igen.

– Då orkade jag varken gå eller stå själv, pappa fick i princip bära mig in på sjukhuset. 

Kroppen slutade att fungera

Nu var alla värden i kroppen urdåliga, och hon blev inlagd på sjukhus med övervakning dygnet runt. Hon hade tappat både lukt- och smaksinnet och det kändes som om hon hade konstant feber. Kroppen var för svag för att ta hand om både mat och dropp. 

– Jag blev matad, men så fort de petade i mig lite, lite för mycket så fick jag hjärtsvikt, berättar hon. 

Minns du vilka tankar som gick igenom ditt huvud då? 

– Det var bara döden. Jag ville verkligen inte fortsätta leva. 

Vad blev din vändpunkt? 

– När läkaren kom in och sa att nu har du tre dagar kvar att ta farväl av dina närstående, för de såg ingen lösning. De tre dagarna gick, och jag åt så mycket som jag kunde. Och så en dag hade jag faktiskt gått upp tre kilo. Det var som att kroppen började ta åt sig av näringen igen. 

Hon ringde sin pappa och berättade, och han blev så glad så att han brast ut i tårar.

Evelina var inlagd under ett års tid. Hon fick som läxa att resa sig ur rullstolen och gå korta sträckor, och i långsam takt fick hon tillbaka sina krafter. Resan tillbaka till verkligheten var lång och krokig. Hon gick i terapi för att bearbeta allt, och hon flyttade från sin hemby för att kunna starta om på nytt.

Fick barn mot alla odds

I dag har hon fyllt 30 år och arbetar som personlig assistent. Hon har flyttat till ett hus på landet och fått två barn – trots att läkarna sa att hon aldrig skulle kunna få barn.


Hon har försökt att hålla sin historia hemlig för nya vänner och killar för att hon skämdes, men för ett halvår sedan bestämde hon sig för att berätta allt via sociala medier. Och hon fick väldigt positiv respons. 

– Då undrade jag: Varför har jag inte gjort det här tidigare? Jag tror att vi måste prata mer om psykisk ohälsa, och vi måste signalera att allt måste inte vara helt perfekt.

Vad vill du ge för råd till de som har ätstörningar? 

– Det finns hjälp att få! Jag vet att det är rätt skönt att vara i anorexibubblan, men livet har så mycket mer att erbjuda. Det går att leva ett fullt normalt, friskt liv efteråt – om man vill. 

Nu genom att dela med sig av sin historia vill hon hjälpa andra andra bli friska, och peppa anhöriga till hur man kan stötta på bästa sätt. 

– Jag vet att jag hade gärna haft någon att bolla med när jag var sjuk. Att bara få skriva ett mejl till någon som förstod hur jag hade det. Jag kände mig så otroligt ensam. Och jag tror att det skulle hjälpa många att veta att du är inte ensam. 



https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/G70Km/evelina-var-nara-att-do-i-anorexi--nu-vill-hon-hjalpa-andra

Av xenia alpkut - 26 november 2017 15:00

 

 

Mobbarnas ord ekade i hennes huvud.

Hon kände sig tjock och ful och började svälta sig själv.

Men en dag sa kroppen i från och hon var nära att dö i anorexi.

– Jag ställdes inför två val – och jag valde att leva, säger 19-åriga Julia Andersson.




Julia Andersson hade en tuff barndom.

– Jag var inte som alla andra, jag har alltid känt mig utanför. Jag höll mig för mig själv och lekte aldrig med andra barn. Jag blev mobbad, utfryst och slagen, säger hon.





Hon bytte skola men mobbningen fortsatte från andra klass och i åtta år framåt. Till slut bestämde hon sig för att börja träna.

– Jag höll på med det ett tag men jag tyckte att det tog för lång tid utan att ge resultat. Jag fick panikångest när jag tränade, så jag bestämde mig för att svälta mig själv i stället.

Blev proffs på att gömma mat

Sedan eskalerade allt i snabb takt. Till vännerna som gav henne komplimanger när hon börjat tappa i vikt sa hon att det berodde på att hon börjat träna.

– Folk sa ”Vad fin du har blivit”, och det tyckte jag var kul, säger Julia.

Hennes mamma började bli orolig och ifrågasatte varför Julia inte åt. Julia blev expert på att luras: Hon gömde och slängde mat, och berättade inte för någon om hur hon mådde på insidan.

– Jag fick höra från min omgivning ’’Du måste sluta nu innan det går för långt, du får inte hålla på så här’’. Men jag struntade i det – det gick in och sedan ut genom andra örat. Jag förstod inte själv att jag var sjuk.

Var nära att dö

Nu var det allt fler i Julias omgivning som började oroa sig på riktigt. Hon sjukskrev sig från skolan och skyllde på att hon var förkyld.

– Jag var väldigt svag, jag orkade inte kliva upp ur sängen många dagar och benen bar mig knappt, säger Julia.

Skolsköterskan var en av dem som försökte få henne att söka hjälp. Och till slut förstod Julia själv att det inte fanns någon annan utväg.

– En dag insåg jag att det går inte att leva så här. Det tärde på relationer, jag började tappa hår och fick kramper. Mitt hjärta påverkades och jag höll på att dö, berättar Julia.

Hon gick till vårdcentralen, och de skickade en akutremiss till anoreximottagningen.

– Läkarna sa att jag inte hade långt kvar att leva om jag fortsatte. Jag bestämde mig för att ta steget att kämpa, och ta mig ur den här jävla sjukdomen för den ska fan inte få vinna över mig. Och det kan varit det bästa beslutet jag någonsin har fattat.


Hyllades för inlägg på Facebook

Nu går Julia under behandling. Hon äter sex gånger om dagen på fasta tider, och går på invägning hos läkaren varje vecka. Hon har också regelbundna samtal med psykolog för att bearbeta allt som finns i bagaget.

För fler liknande artiklar − följ Svenska Hjältar på Facebook

Hennes mamma har varit ett stort stöd, och hon är också närvarande när Aftonbladet möter Julia.

– Jag vill vara frisk, pigg, kunna sprida kärlek omkring mig och ge det bästa av mig själv. Och jag är på god väg nu, säger Julia.

För några veckor sedan skrev hon ett inlägg i en Facebookgrupp och berättade öppet om sin ätstörning, och hur hon tog steget till att bli frisk. Hon fick väldigt fin respons och brev från tjejer som kände igen sig och själva blev motiverade att söka hjälp.

– Det betydde extremt mycket. Det var som en wow-känsla och jag blev nästan tårögd, säger Julia.

Fick veta att hon har adhd

Och för några år sedan fick Julia en förklaring till varför hon alltid känt sig annorlunda: Hon fick diagnosen autism och adhd.

– Det var som en bergodalbana i sig. Men på ett sätt var det skönt, nu vet jag varför jag fungerar som jag gör. Och jag vet att kosten är väldigt viktig för att jag ska fungera bra.



https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/dAm5w/det-ar-mobbarna-som-ar-svaga--inte-jag

Av xenia alpkut - 26 november 2017 13:00

Halvvägs in i Tomas Andersson Wijs dag är det dags för veckans aktivitet - att skriva en låt tillsammans.

Det går till så här: killarna får varsitt instrument, tjejerna får sitta bredvid och heja på.

Kämpa TV4.

Är det talande eller inte att det blir som det blir?

Förvisso bär de flesta männen i årets upplaga av "Så mycket bättre" sina instrument som en accessoar. Ingen reagerar till exempel på att se Tomas Andersson Wij med en gitarr. Han bär ju instrumentet varje lördag den här hösten, i programmets vinjett.

Men vad hade det kostat TV4 att skaka fram några instrument åt de kvinnliga artisterna? Varför fick, till exempel, Kikki aldrig chansen att bidra med sitt dragspel?

Rollfördelningen när låten ska spånas fram påminner pinsamt nog om genusdiskussionerna i Grotescos "Ladies night"-avsnitt.

Killarna kör på, inte för att det pågår en manlig konspiration utan för att de inte tänker efter.

Kanske var hjärnsläppet en följd av redaktionens desperata fokus på att hitta någon slags feelgoodstämning i ett program som "Tompa" redan inledningsvis anar kommer att ha en "övervikt på allvar".

Trots en champagnefrukost samt ett utdraget prank baserat på det trötta skämtet om Unos "balle" blir det snarare en överdos av allvar.

Man kan tycka att Andersson Wij är medskyldig till det. Han har liksom ingen "Manboy" eller "Papaya coconut" i sin repertoar. Det svenska vemodet bor i hans musik. Melodierna påminner ofta om vegetationen på Stora alvaret.

Karga, med ett andäktigt skärpedjup.

Kanske bidrar veckans många videoklipp av super 8-karaktär till att den melankoliska känslan ligger som ett retrokolorerat Instagramfilter över hela avsnittet.

Men det största problemet är att artisterna letar efter ingångar där de kan inkludera sina personliga trauman i tolkningarna.

Vi kanske kan kalla det "Jag och min far"-syndromet.

Det behöver förvisso inte vara något fel på en hederlig gammal snyftare, men sammantaget blir det stora allvaret nästan komiskt. 

Moneybrother gör om texten så att hans tolkning handlar om en kompis som han begravt. Kikki skriver om "Hälsingland" så att den riktas till hennes försakade barn. Gravallvaret kulminerar när Eric Saades morfar återigen dyker upp i bild.

Covern får sedan handla om hans morfar, som gick bort för snart tio år sedan. Det är lite som att lyssna på en åttaårings sorgearbete när känslorna svallar över.

Jag vägrar tro att saknaden är oäkta, men allvarligt talat:

Saades överdrivet emotionella tillägnan blir en symbol för ett program som har tappat det på många punkter.


https://www.expressen.se/noje/kronikorer/anders-nunstedt/hjarnslappet-tydligt-nar-mannen-far-gitarrerna-/


Av xenia alpkut - 26 november 2017 13:00

Snälla rara söta TV4...

Spola ballen nu.

Det här behöver inte vara en korkad pilsnerfilm från 1952.

Kikki Danielsson var dock strålande i ett allvarligt avsnitt som pendlade mellan bikt och fars.

Alldeles i början säger Tomas Andersson Wij att dagen riskerar ha en viss övervikt av allvar.

Det är, med tanke på vem det handlar om, en smärre underdrift.

Allvar är hans varumärke.

Och sällan har deltagarna ansträngt sig lika mycket att koppla tolkningarna till egna och personliga upplevelser.

På ett sätt är det väldigt fint. Som Tomas Andersson Wij säger är konsten skoningslös. Att vara musiker är, som det sades i programmet, att spionera på sin omgivning, att skriva om sig själv genom att lämna ut andra.

Men när det privata staplas på varandra i framträdande efter framträdande, när det ingår i programmets säljargument och koncept, blir bekännelserna och hälsningarna skrymmande. Det bildas mjölksyra i känslomuskeln.

Musikens viktigaste uppgift är dock att vara en vän, ventil och tröst.

Och alla deltagare behandlade Tomas Andersson Wijs rockpsalmer med känsla och respekt. De visade framför allt hur välskrivna och universella hans bästa låtar kan vara.

Kan bero på att jag nästan är jämgammal med låtskrivaren och artisten från Fruängen i Stockholm – men styrkan med texterna är hur lätta de är att översätta till ens egna gulnade fotoalbum och minnen.

Ingen lyckades bättre än Kikki Danielsson. Tolkningen av ”Hälsingland” var hennes finaste stund hittills. Hon gjorde den till sin.

Vid sidan av musiken är Tomas Andersson Wij också en lysande rockjournalist. Det märks att han har tänkt och funderat på musik, dess funktion och roll. Han vet vad han gillar och varför. Samtalen handlade också glädjande mycket om just musik – allt utgick åtminstone från artisternas hantverk.

Till och med det obligatoriska jippot i mitten av programmet handlade om att skriva en låt.

Och apropå Tomas lampa och självbefläckelse. För en ateist är naturligtvis alla vittnesmål om hur världsfrånvända och löjliga de dogmatiska Bibeltolkningarna kan vara välkomna.

Om Gud skiter i folkmord – varför skulle han bry sig om att en blivande trubadur hyllar sin unga fritid genom att onanera i en närförort i Stockholm?

Naturligtvis fick vi även en återkoppling till örnen Emil och Unos ”balle”, vad annars?

Prisa Gud, eller något annat som högst troligt inte finns.

Låt oss tillsammans fatta våra händer och skratta gemensamt tre gånger åt sprattet med en fejkad Aftonbladet-etta:

1. Ha ha ha. 2. Ha ha ha. 3. Ha ha ha.

Tack, det räcker nu.



https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/l1gBo7/pendlar-mellan-utmarkt-och-korkad-fars

Av xenia alpkut - 25 november 2017 19:00

Han är lycklig över att ha tagit sig vidare till topp tre.

Samtidigt vill Chris Kläfford åka hem och ladda om i Lindesberg innan semifinalen nästa fredag, något han inte kommer hinna med.

– Det är tråkigt att inte få åka hem, säger han.

dol är inne på sluttampen. Nästa vecka gör Chris KläffordHanna Ferm och Gabriel Cancela upp om vilka två som kommer att stå i finalen i Globen.

I takt med att de andra deltagarna har fått lämna har idolernas framträdanden blivit allt mer avancerade. De sjunger inte längre bara en låt under fredagarna, vilket gör att det krävs mer förberedning, repetitioner och textnötande än tidigare. Under fredagen sjöng Kläfford dels Kings of Leons ”Sex on fire” samt Mando Diaos ”Strövtåg i hembygden” i en duett med Linnea Henriksson.

Planen nu är att koppla av innan det är dags att börja förbereda nästa veckas framträdanden. Men Kläfford berättar att han inte kommer hinna åka hem till Lindesberg och ladda om, vilket han önskat.

– Det är tråkigt att inte få åka hem. Det är klart man vill hem. Jag saknar alla där hemma.

”Hinner inte träffas”

Hans flickvän fanns på plats för att heja och stötta honom under kvällen, men de hann knappt umgås.


– Vi sa hej när hon kom in men man hinner inte träffas så mycket.

Samtidigt är han glad att han nu är i topp tre.

– Det är stört. Det är helt sjukt. Jag är jävligt glad. Det är skitkul. Jag har haft roligt hela vägen.

”Är helt sjukt”

Även Gabriel och Hanna är lyckliga över att tävla om en plats i finalen.

– Jag är chockad. Det är så kul! Alltså topp tre. Topp tre! Det är helt stört. De är en dröm, säger Hanna.

– Det är helt sjukt. Jag är på en plats jag aldrig trodde att jag skulle bara. Jag vågade ju knappt sjunga i februari och nu har man öppnat fotbollsgalan i måndags och är topp tre. Det går inte att sätta ord på, säger Gabriel.

Gabriel sa upp sig från sitt jobb som tågspårsunderhållare för att satsa på artistkarriären och ”Idol”. Även om han skulle åka ut nästa vecka tänker han inte återgå till sitt vanliga jobb.

– Nej, det blir fullt fokus på musiken. Man har lite undanlagda pengar så man kan leva ett tag. Vi får hoppas att det löser sig, säger han.

 


https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/G1l4n9/chris-klafford-klart-man-vill-hem

Presentation


HEJ

Välkommen till Xenia Alpkut´s blogg Min Blogg handlar om allt möjligt som är intressant och bra att veta! Det står dessutom jättemycket fakta och nöje :)

Fråga mig

15 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9
10
11
12
13 14 15 16 17 18 19
20 21
22
23
24 25 26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Blogkeen
Följ    Välkommen till  Xenia  Alpkut´s blogg med Bloglovin'

Gästbok

alla

nytt

    

MUSIK

KENT

En plats i solen

 

 

 

 

 

Solen

 

 

 

Solen är en stjärna av en relativt vanlig typ som befinner sig i centrum av vårt solsystem och som bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan när ett moln av gas och stoft i Vintergatan drogs samman.[9] Solsystemets åtta planeter, varav en är jorden (Tellus), samt fem dvärgplaneter, rör sig i elliptiska omloppsbanor runt solen. Solens utstrålande energi i form av ljus och värme som når jorden är en förutsättning för allt biologiskt liv på planeten jorden och den globala jämvikt som råder sedan miljarder år tillbaka i vädersystem och havsströmmar. Solen är en medelstor stjärna. I astronomiska sammanhang används ibland symbolen för den.

 

 


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se